Fornlämningarnas värde som vårt gemensamma kulturarv

Johanna Enqvist

Bedömningen av våra fornlämningars värde eller betydelse är en av de viktigaste frågorna när det gäller att förvalta och skydda vårt arkeologiska kulturarv. Den nuvarande fornminneslagen ger inga exakta riktlinjer för bedömning av värdet på fornlämningar även om lagen hänvisar till "betydelsen" av dem. Vid tillämpning av lagen och i praktiskt skyddsarbete blir man ändå oupphörligen tvungen att göra ”bedömningar”. Då försöker man å ena sidan finna grunder för situationer där värdena som ska skyddas är hotade och man strävar efter att trygga bevarandet av en fornlämning. Å andra sidan försöker man finna randvillkor för att en fornlämning ska kunna ge rum för markanvändning.

Moderna klippmålningar på Kasberget i Sökö i Esbo. Det finns också flera rösen från bronsåldern i området.
Moderna klippmålningar på Kasberget i Sökö i Esbo. Det finns också flera rösen från bronsåldern i området. © Bild: Johanna Enqvist.

Arbetet för att ändra fornminneslagen inleds som bäst. När lagen ändras blir man även tvungen att överväga vilket förhållande bedömningar av betydelsen av fornlämningar har till definitionen av i fornminneslagen avsedda fasta fornlämningar. Redan statusen på en skyddad fast fornlämning visar att den har bedömts vara betydelsefull. Hur förändras detta värde om en del av fornlämningarna fortfarande klassificeras som betydelsefulla i riksomfattande eller landskapsmässigt hänseende?

Den kejserliga fiskestugan i Langinkoski i Kotka och ett rottorkat träd i vilket besökare har ristat sina bomärken.
Den kejserliga fiskestugan i Langinkoski i Kotka och ett rottorkat träd i vilket besökare har ristat sina bomärken. © Bild: Johanna Enqvist.

Man kan inte bedöma betydelsefullhet utan att definiera kontexten där man strävar efter att uppnå betydelsefullhet. Är det bara fråga om vetenskaplig betydelse eller om ett värde som förstås i vidare bemärkelse? Vad är betydelsefullhetens regionala nivå: världen, staten, ett landskap eller någon mindre enhet? Och vilken betydelse bedöms egentligen: fysiska lämningar, tolkningar av dem, eller det arkeologiska kulturarvet?

Det är viktigt att betydelsefullheten analyseras även därför att analysen ger ett uttryck för vad som överhuvudtaget är värdefullt i kulturarvet. Fornlämningar och arkeologiska kulturarv uppfattas ofta vara synonyma men kulturarv omfattar även annat än materiella rester från det förflutna. Ett kulturarv är även alltid immateriellt: sociala, kulturella och politiska processer samt de betydelser och identiteter som uppstår till följd av dessa.

Försök att definiera betydelsefullhet

Museiverket, expertmyndigheten som svarar för skyddet och skötseln av fornlämningarna har länge indelat de fasta fornlämningarna i inofficiella fridlysningsklasser (1, 2 och 3). Klassificeringens principer har emellertid varierat under tidens lopp och beroende på vem som gör klassificeringen. Det finns inga enhetliga kriterier för hur man ska identifiera till exempel fornlämningar av riksomfattande betydelse (klass 1). Klasserna beskriver inte ens principiellt objektens värden på samma skala, som en logisk förändring av vissa egenskaper.

Kriterierna i anknytning till betydelsefullhet (significance) diskuterades i bland annat American Antiquity redan på 70-talet. Tankeutbytet var knutet till uppfattningar om att arkeologerna är ”väktare” av det förflutna: väktararkeologerna ansågs ha skyldighet och rätt att bevara kulturarvet ur egna utgångspunkter så att åtkomligheten till materialet tryggas. Australiensiska arkeologer som tog USA till sin förebild försökte nå begreppet betydelse genom att indela det i två delfaktorer: forskningsmässig betydelse och representativitet. I praktiken konstaterades att det är svårt om inte omöjligt att ta fram kriterier för att definiera dessa delfaktorer.

De amerikanska och australiensiska arkeologernas försök att definiera betydelse reflekterar en positivistisk vetenskaplig uppfattning enligt vilken betydelser och värden är egenskaper som naturligt sammanhänger med objekten. Man uppfattar till exempel att vetenskapliga värden har fysiska uttrycksformer som kan blottas och mätas med korrekta mätare. Detta har väckt berättigad kritik, även vad gäller deltagandet eller främst bristen på delaktighet av båda ländernas ursprungsfolk i bedömningen av betydelsen av objekt som är viktiga för dem själva.

Bedömning av betydelse som en vetenskaplig fråga

Ur den arkeologiska forskningens synvinkel är betydelsen av en fornlämning i sig ointressant, det är fråga om ett verktyg som behövs inom förvaltningen. Linjedragningarna och klassificeringarna för skyddet formar dock materialet som står forskningen till förfogande. Klassificering är en traditionell arkeologisk metod och man har även förhållit sig till bedömningen av betydelsen av fornlämningar som till en vetenskaplig fråga på vilken man kan finna ett svar genom att samla tillräckliga forskningsdata.

Bedömning av betydelsefullhet kan dock ändå inte utgå från enbart fakta utan det är fråga om relationen mellan data och värden samt avvägning av olika värden. Inte heller vetenskapen är fri från värden även om den i princip strävar efter att vara det. Argumentet som är känt som Humes giljotin: ”Utgående från hur något är så kan man inte sluta sig hur det bör vara”. innebär att man inte kan härleda värdeargument ur fakta, vetenskapliga data, eller tvärtom.

Fastlagsspektakel på vallarna vid Sveaborgs havsfästning i Helsingfors. Otaliga värden sammanfaller på Sveaborg: ön är Unescos världsarvsobjekt, en av Finlands populäraste sevärdheter och hemstadsdel för över 800 personer.
Fastlagsspektakel på vallarna vid Sveaborgs havsfästning i Helsingfors. Otaliga värden sammanfaller på Sveaborg: ön är Unescos världsarvsobjekt, en av Finlands populäraste sevärdheter och hemstadsdel för över 800 personer. © Bild: Johanna Enqvist.

Vetenskapen kan således inte ge svar på värdefrågor även om fakta ändå är användbara vid jämförelse av värden. Värdefrågor kan analyseras med tanke på målsättningar, metoder och konsekvenser. Även människors värden kan undersökas och man kan framföra vetenskapliga data på hurdana saker de anser vara viktiga och varför. En expert intar således en speciell position, men inte som värdespecialist.

Fastän betydelse inte kan härledas ur data och vetenskapliga fakta behövs data vid bedömning av betydelse. Expertinformation är utöver den arkeologiska informationen även alla forskningsdata som berör objektet, objektets miljö och området. Övriga identifierade skyddsvärden eller å andra sidan linjedragningar, planer och utredningar med anknytning till markanvändningen är väsentliga – i synnerhet om man strävar efter att bedöma betydelse som en egenskap som snarare är regional än har anknytning till ett objekt. Om informationsbegreppet utvidgas så är även andra källor än experterna relevanta för bedömningen av betydelse: alla medborgare.

Betydelsefullhetens gemenskapsmässiga dimensioner

Termen arkeologiskt kulturarv är vilseledande eftersom begreppet kulturarv inte begränsas till arkeologi och arkeologer. Inte heller kan idén att fornlämningar är ett gemensamt kulturarv som ska skyddas kan härledas direkt ur resultaten av arkeologisk forskning. Fornlämningar som inte nödvändigtvis har något egentligt värde som källor för arkeologisk forskning kan av andra orsaker ha betydelse.

Dörröppningen till en korsu i Salpalinjens utrustning i Ylijärvi by i nuvarande Villmanstrand. Spektrolitfyndet i den tidigare kommunen Ylämaa hittades i samband med byggarbetena på Salpalinjen sommaren 1940.
Dörröppningen till en korsu i Salpalinjens utrustning i Ylijärvi by i nuvarande Villmanstrand. Spektrolitfyndet i den tidigare kommunen Ylämaa hittades i samband med byggarbetena på Salpalinjen sommaren 1940. © Bild: Johanna Enqvist.

Boken ”Saamelainen kulttuuriympäristöohjelma” (2013) om ett program för samiska kulturmiljöer lyfter fram ’hävdvunnen kunskap’ som ett immateriellt element i den samiska kulturmiljön. Den hävdvunna kunskapen insveps i miljöns materiella nyanser som minnen, sägner och övertygelser i form av kunskap och insikter som brusar fram ur traditionella näringar och världsbilden. Även utom sameområdena består människornas och gemenskapernas livsmiljö av motsvarande vävnader av upplevda och inlärda, materiella och immateriella ting.

Betydelsen av vilken som helst fysisk plats är alltid i viss mån intuitiv och subjektiv, vi kommer inte loss ur vår egen historia och våra egna upplevelser. Betydelser och minnen anknyter snarare till platser som saknar mer specifikt definierade gränser än till enskilda objekt. De fäster sig inte vid bara ett element i miljön som till exempel vid fornlämningar.

Man kan beundra landskapen vid Botbyviken i Helsingfors både från medeltida Borgberget och Nordsjö bro.
Man kan beundra landskapen vid Botbyviken i Helsingfors både från medeltida Borgberget och Nordsjö bro. © Bild: Johanna Enqvist.

en om det skulle vara nödvändigt att de indelades förvaltningsmässigt. Allt i omgivningen har en betydelse: landskapet och vyerna, naturen, växternas färger och dofter, ljuden av fåglar, havet eller trafik. Minnen och betydelser är en del av identiteten och inherent personliga. De kan emellertid fästa sig vid vissa, samma platser och såtillvida vara delade.

Övergripande betydelsefullhet: en mångfacetterad kulturmiljö

Då fornlämningarna uttryckligen presenteras som en databank för arkeologer döljs övriga kulturella betydelser, till exempel i ursprungsfolkens världsbild, i begrepp kring historia och identitet. Dessa betydelser kan vara sådana att de försvinner om platsen utforskas. Även andra folk än ursprungsfolk kan ha platser som är viktiga för den egna identiteten och historien. Dessa kan vara förknippade med både minnen och sägner och med upplevelser och erfarenheter som förmedlats genom olika sinnen och som man kanske vill upprepa eller förflytta.

 

Betydelsefullhet borde kanske snarare bedömas som en egenskap som specifikt förknippas med ett visst område eller en viss plats än i relation med en punkt som avgränsats och definierats som ett arkeologiskt objekt som lösgjorts från sin omgivning. Registerportalen för kulturmiljön innehåller uppgifter om förutom fornlämningar även uppgifter om platser som vårdas, fynd av föremål, och skyddade byggnader. Bara genom att kombinera dessa uppgifter skulle det vara möjligt att identifiera koncentrationer av olika värden i kända, värdefulla landskap och naturarv.

Kulturarvets betydelsefullhet kan ses som ett värde som berör hela samhället och som bör värderas samfällt. Ändamålsenliga, genomtänkta och fungerande sätt att mångsidigt samla in, presentera, distribuera, producera och använda data spelar härvid en väsentlig roll. Detta är en nödvändig grund för bedömningar och därmed även primärt i relation till att skapa kriterier och praxis kring bedömning av betydelsefullhet. Medborgarnas skildringar, minnen och betydelser kan samlas in vid sidan av annan information i samband med inventeringar och med hjälp av öppna, växelverkande informationssystem.

När man bedömer betydelsefullhet övergår man från identifiering av fysiska lämningar, dokumentering och tolkningar till värdeval gällande skyddande, vilket är en del av produktionen av ’arkeologiskt kulturarv’. Kulturarv är i visst hänseende alltid immateriellt och en del av det moderna samhället, så som även betydelsefullhet. Värdet av ett arkeologiskt kulturarv kan ses som summan av skildringar och betydelser som berättar om det. Betydelsefullheten ökar när det samlas historier och informationen om platser berikas.

Det är orealistiskt att sträva efter forskningsdata som exakt eller kvantitativt beskriver fornlämningars betydelsefullhet, detta fördunklar subjektiviteten och mångsidigheten som är karakteristisk för betydelsefullhet. Om man även i fortsättningen tillämpar betydelsefullhet när man överväger skydd av arkeologiska kulturarv och beslutar om dem måste begreppets intuitivitet, dynamism och relativitet accepteras.

Källor

Magga, Päivi & Ojanlatva, Eija (red.) (2013). Ealli biras – Elävä ympäristö. Saamelainen kulttuuriympäristöohjelma. Sami Museum - Samemuseistiftelsens publikation nr 9.

Raab, Mark L. & Klinger, Timothy C. (1977). A Critical Appraisal of “Significance” in Contract Archaeology. American Antiquity, 42 (4), 629–634.

Smith, Laurajane (2004). Archaeological Theory and the Politics of Cultural Heritage. New York, Routledge.

Sullivan, Sharon & Bowdler, ord (eds.) (1984). Site Surveys and Significance Assessments in Australian Archaeology. Canberra, Department of Prehistory, Research School of Pacific Studies, The Australian National University.

Waterton, Emma & Smith, Laurajane (eds.) (2009). Taking Archaeology out of Heritage. Newcastle upon Tyne, Cambridge Scholars Publishing.

Publicerad 11.2.2014 kl. 15.04, uppdaterad 11.2.2016 kl. 14.33