Förstasidan
>
Aktuellt
>
Artiklar
>
Vardagslandskap genom tågfönstret

Vardagslandskap genom tågfönstret

Text och bilder: Tuija Mikkonen, miljöråd, miljöministeriet

Tåg hit och tåg dit. Tåget är också ett redskap för att observera landskap. © Bild: Tuija Mikkonen © Bild: Tuija Mikkonen

På grund av undantagssituationen har tågresandet blivit ett sällsynt nöje. Därför kändes det lite nytt och spännande när jag iakttog landskapen längs den bekanta Vasa–Helsingfors-rutten den 31 maj 2020. Hur ser utsikterna ut genom tågfönstret? Hur förändras landskapet när man förflyttar sig från Österbotten via Södra Österbotten, Birkaland och Tavastland till Nyland? Eller förändras det egentligen särskilt mycket? Hurdana ser städernas vardagslandskap ut? Jag fotograferade det jag såg genom fönstret och sammanställde det här fotoreportaget. Jag vill också uppmuntra andra att titta noggrant på det de ser och fundera på varför kulturmiljön och landskapen ser ut just som de gör.

En stor del av våra järnvägsstationer används inte längre för tågtrafiken. Tervajoki järnvägsstation i Storkyro är den enda mellanstationen på banavsnittet Seinäjoki–Vasa där passagerartåg stannar. Stationsbyggnaden färdigställdes 1883 enligt typritningarna, och dess utvidgning slutfördes 1905 enligt Bruno Granholms planer. Det finns fortfarande många sådana här stationsbyggnader i trä från slutet av 1800-talet längs bannätet – flera av dem har redan fått nya användningsändamål.

Vattnet är ett viktigt element i det finländska landskapet. Kyro älv är Södra Österbottens största och kanske mest kända älv. Den börjar i Kurikka och rinner ut i Bottenviken via Vassorviken i Korsholm. Kyro älv och de sydösterbottniska odlingsslätterna är ett av Finlands 27 nationallandskap, och Kyro älvdal är också ett nationellt värdefullt landskapsområde.

Lador är en oskiljaktig del av odlingsslätten. De påminner om det traditionella jordbruket. Förr i tiden förvarade man hö och andra förråd som var nödvändiga för människor och boskap i ladorna över vintern. Numera fungerar ladorna till exempel som ved- och maskinskjul. Antalet lador har minskat betydligt i och med förändringarna i jordbruket. Det är viktigt att rädda och använda dem för att vi inte ska förlora denna viktiga byggda kulturmiljö på landsbygden.

I början av sommaren sprider sig maskrosorna som mattor längs vägkanterna och löven börjar grönska. Den färska våren ger den kuperade terrängen en särskild charm. Vid vägkanterna och i dikena växer ovårdat buskage. Landskapsvården främjar kulturlandskapets livskraft samt upprätthåller och ökar naturens mångfald. I Helmi-programmet som leds av miljöministeriet strävar man efter att hitta och återställa vårdbiotoper, såsom hagmarker och naturbeten, som en oas för naturens mångfald.

De livligt trafikerade järnvägarna avskiljs från den närbelägna bosättningen med bullerskydd. I Tammerfors är bullerplanket ett landskapselement i den förnyade stadsstrukturen. Ett visuellt bullerplank är som ett visitkort för tågresenärer.

Övergivna industribyggnader sätter fart på graffitikonstnärerna, till exempel som på området som är känt som Pispalan feimi i Santalahti i Tammerfors. Den södra fasaden på takfiltsfabriken (1885) syns över bullerskyddet genom tågets fönster. I Tammerfors har man också målmedvetet främjat gatukonst. Genom fönstret på tåget som går mellan Pispala och Santalahti kan man beundra det historiska trähusområdet Pispala som reser sig söderut och som en gång i tiden byggdes utan någon helhetsplan, vilket var typiskt för den tiden. Tammerfors industrihistoriska centrum är ett nationallandskap samt stadens kulturella kärna och identitetsbärare.

Mellan byggarbetsplatserna kan man skymta Näsijärvi. I och med nybyggen får allt fler Tammerforsbor beundra sjölandskapet i sina hemknutar. Det är ändå bra att bevara den offentliga strandgatan i allas förfogande. Tammerfors stad växer och det urbana landskapet förändras, men platsens anda kommer från det fysiska och psykiska kulturarvet.

Ögat vilar i björkdungen som brister ut i grönska. Björk är Finlands tredje vanligaste träslag efter tall och gran. Skogarna täcker cirka 75 procent av Finlands landyta. Under tågresan märker man hur våren ännu dröjer sig i Österbotten, medan grönskan redan är på topp i södra Finland.

Här och var längs spåret kan man se avverkade skogsdungar. Det är också ett vardagligt landskap. Det halvfärdiga järnvägsspåret påminner om hur vardagen och livet småningom fortsätter trots undantagsförhållandena. Enligt den europeiska landskapskonventionen avser landskap ett område sådant som det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av påverkan av och samspel mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer. Under den internationella landskapsdagen uppmuntras människor att observera och fotografera sina egna vardagslandskap.

Mitt på den spirande åkern finns små steniga plättar med träd. Är det en igenvuxen fornlämning, en hög av stenar som samlats på åkern eller en större enskild sten? Lämningar, konstruktioner, skikt och fynd som uppkommit på land eller i vattnet genom mänsklig verksamhet utgör vårt arkeologiska kulturarv.

På landsbygden finns det många gårdar och hus som inte längre används som stadigvarande bostäder, liksom kanske den här bildens lilla gårdsplan. I bakgrunden finns avverkad skog. Åkrarna verkar dock huvudsakligen odlas. Enligt Finlands miljöcentrals färska klassificering bor 72 procent av finländarna i stadsområden, men efterfrågan på bland annat stugor har ökat under coronavirusvåren 2020.

Vid järnvägsstationerna samlas enorma staplar med stockar för att vänta på transport till produktionsanläggningarna. Skogarna har en stor ekonomisk betydelse för Finland. Här har man redan länge utnyttjat trä. Det används vid tillverkningen av papper och förpackningar, som bygg- och inredningsmaterial samt i energiproduktionen. Idag utnyttjas trä också i tillverkningen av många andra vardagliga produkter, såsom kosmetika, läkemedel och livsmedel. Man har målmedvetet ökat användningen av trä inom byggnadsindustrin bland annat genom programmet för träbyggande. Skogarna är viktiga rekreationsplatser för människor, vilket blivit särskilt tydligt under undantagsförhållandena som orsakats av coronaviruspandemin.

I det moderna livet behövs el och energi. Ibland klyver kraftledningarna också betydande landskapsområden. Marken under kraftledningarna har tagits i nyttobruk som till exempel odlings- eller viltåkrar samt som odlingsområden för gran. Största delen av markområdena under kraftledningarna är dock i naturtillstånd. Områdena runt kraftledningarna kan också utnyttjas i vården av vårdbiotoper.

Järnvägslinjer måste byggas på ett jämnt underlag, så klippor längs spåret måste avlägsnas. Samtidigt blir berggrundens struktur och stenarter synliga. Den sprängda stenen ger landskapet tredimensionalitet och spännande ytor.

Dickursby affärs- och resecentrum Dixi är en järnvägsstation för den moderna tiden (Lahdelma & Mahlamäki Arkkitehdit, 2017). Det har förändrat Dickursby centrum och är en del av en mer omfattande förändring av tätorten. Att få en stor byggnad att passa in på en mycket liten plats är krävande med tanke på stadsbilden och arkitekturen. Arkitekturen har ett modernt formspråk.

Vid ankomsten till Helsingfors öppnar sig en vy österut mot Djurgårdsviken i Hagnäs och Broholmen. I Hagnäs fungerar arkitekturstilarna från olika tidsperioder som kontraster till varandra och berättar om Helsingfors historia. När man tittar på det här landskapet skulle man ändå inte nödvändigtvis tro att Hagnäs som namnet antyder var fridfull betesmark fram till 1800-talet.

Texten har redigerats av Johanna Sokka