Skador på timmerbyggnader

Olli Cavén

Vanligast med knuttimrade timmerbyggnader

Väggarna i gamla timmerbyggnader består vanligen av liggande furu- eller granstockar som har låsts i knutarna genom så kallade knuthak.  Man talar om knuttimring. I en knuttimrad konstruktion har stockarna staplats tättslutande på varandra.  Konstruktionen har förstyvats med hjälp av knuthak och dymlingar, som sammanbinder stockarna. I Finland finns flera olika knutformer, varav de tidigaste har knutskallar. Slätknutar började användas i samband med att byggnaderna började panelas. I Finland har man av tradition använt så kallade slutna eller öppna långdrag. Om långdraget är slutet läggs drevet mellan stockarna samtidigt som den övre stocken placeras på ovansidan av den underliggande stocken. Ett slutet långdrag kan inte drevas senare. Om långdraget är öppet huggs kanterna på stockens undersida så att drev senare kan tillsättas och packas samman med hjälp av drevjärn.

Timmervägg som har stötts med följare. Pudasjärvi.
Timmervägg som har stötts med följare. Pudasjärvi. © Bild: Museiverket.

Blockpelare användes framför allt i kyrkor

En skicklig utvecklingsprodukt inom timmerkonsten var väggkonstruktioner som stöddes med blockpelare. Blockpelare som hade timrats av stockar användes i huvudsak i kyrkor. Denna teknik från medeltiden var känd i Österbotten och Lappland. Med blockpelarteknik kan man bygga långa salar av ett mått som inte begränsar sig till en stocklängd. Långväggarna har av korta stockar timrade blockpelare, i vilka väggstockarna intimras. På så sätt kunde väggens längd ökas till flera stocklängder. Blockpelarna mittemot varandra sammanbands under golvet och upptills med bindbjälkar som löpte genom lokalen.

Stående timmer sällan som stomkonstruktion

Ibland, närmast vid ombyggnad eller i fråga om flyttade byggnader, har stående timmer använts som stomkonstruktion. En av de tidigaste konstruktionerna med stående timmer var den resvirkeskonstruktionen, där stockarna eller klovorna har fällts in mellan en horisontell syllstock och överstock med nåt.  Konstruktionen med stående timmer användes vid sekelskiftet 1800–1900 i viss mån i sådana byggnader som redan från början var avsedda att rappas, eftersom en vägg med stående timmer inte sätter sig.

Väggarna stöddes med stående bjälkar, dvs. följare

Väggar stöddes också med stående bjälkar, dvs. följare. Följare används på långa väggavsnitt för att hindra väggen från att bukta sig (i sidled). Också i närheten av fönsteröppningar är det vanligt med följare.

Följarna, som monteras på väggens båda sidor, sammanhålls med varandra av mutterförsedda bultar genom väggen. Ett avlångt vertikalt hål i mutterbrickan gör det möjligt för både väggen och stockarna att sätta sig naturligt. Också bultar med järnkilar har använts. Förr i tiden användes också dymlingar i trä och träkilar, i synnerhet i allmogebyggnader, eftersom järn var både dyrt och svårt att få tag på.

Bindbjälkarnas övre och undre ändor är utsatta för fukt och rötskador. Ibland sitter följaren fast i stenfoten och saknas spelrum för följarens bultar. En vägg som hänger på en följare kommer inte åt att bli tätare, varvid det uppstår luftläckor i väggkonstruktionen.

En timmerkonstruktion kan tätas för värmens skull

En timmerstomme har av tradition inte värmeisolerats. Man har använt så kraftiga stockar att väggen har blivit tillräckligt tjock utan någon separat värmeisolering. När det gäller förmågan att hålla värme är den svagaste punkten i en timmervägg långdragen och knutarna. Man strävade att åstadkomma ett så brett och tätt långdrag som möjligt. En timmerstomme sätter sig med tiden, och långdraget tätas av sig självt. Om stommen sätter sig ojämnt eller om något hindrar stommen från att sätta sig, uppkommer springor mellan stockarna. Om väggkonstruktionen ger efter och sätter sig ojämnt uppkommer luftläckor, som ger anledning att göra väggkonstruktionerna mer vindtäta.

I samband med en renovering kontrolleras det hur täta timmerstommens långdrag och knutar är. Eventuella brister i drevningen avhjälps med hjälp av nytt lin- eller hampdrev. Tjärdrev används endast på stommens utsida. Invändigt används ren naturfiber i långdragen och på de platser som kräver drev. Syntetiska tätningsmaterial, såsom polyuretanskum eller mineral- och glasull ska inte användas vid isolering av träkonstruktioner.

Det är svårt att täta en resvirkeskonstruktion utan att använda vindskyddsskivor. Vindskyddsskivorna monteras direkt på timmerstommens utsida. Vindskyddsskivor måste övervägas från fall till fall, eftersom sådana inte kan monteras utan att väggbeklädnaden rivs. Enbart montering av vindskyddsskivor räcker inte som orsak till att riva väggbeklädnaden – för att inte tala om att förnya den. Som vindskyddsskiva används antingen porös fiberskiva, träfiberskiva eller vindskyddsskivor som säljs under olika namn. Vindbeständigheten kan mycket väl förbättras också med hjälp av enbart bygg- eller tjärpapper.

Fukt, svamp och röta skadar timret

Oftast förekommer rötskador och andra problem i timmerstommens nedre del, bakom trappor utomhus, under fönstren, i knutarna, vid taksprången och i bjälklaget mot fyllningen i vindsbjälklaget. Fuktskador i knutarna beror vanligen på läckande tak- och stuprännor.  Ett långvarigt läckage leder till rötskador, varvid olika slags rötsvampar börjar växa i virket. Virke som har uppmjukats av fukt och svamp angrips också av olika sorters skadeinsekter, trägnagare. Rötskador i knutområdena och på väggytorna har ofta lett till att byggnaden i fråga har brädfodrats.

Andra platser som är utsatta för röta är de understa stockvarven som vilar på stengrunden. Stockarna är utsatta för rötskador till följd av kondensfukt och kapillärvatten. På sådana ställen är rötskador betydligt vanligare och mer omfattande än på andra ställen i en timmerstomme. Utåt kan rötskadorna verka små, men de kan fortsätta långt in i virket. Den öppna cellvävnaden absorberar fukt i kortändan så att fukten tränger djupt in i virket, varifrån den inte kan avdunsta.

Ett traditionellt renoveringssätt är att man byter ut de understa stockvarven. Byggnaden lyfts då varsamt, och de understa, rötskadade stockvarven ersätts med nya stockar. Under arbetets gång gäller det att se till att stomlinjerna hålls raka. Mellan stenfoten eller sockeln och stocken läggs vattenisolering, vanligen näverremsor.

En timmerstomme får alltid mekaniska skador till följd av att konstruktionerna rör sig på grund av tjälskjutning, annan ojämn belastning eller sättning hos grunden. Vid renovering av en timmerstomme eller planering av konstruktionerna bör man anlita fackmän med erfarenhet av timmerkonstruktioner.

Fasadstockarna kan drevas och lagas med virke

En timmervägg utan brädfodring är ständigt utsatt för väder och vind, regn, snö, is, sol och värme. Väggarna på skuggsidorna patineras och blir gråa, medan väggarna på solsidorna blir bruna. På timmerväggar mot norr växer ibland lav, grönskiftande alg eller andra mikrober. Virket under en sådan flora är dock vanligen intakt.

I stockar med sprickbildning uppkommer så kallade fickor, som vindtrycket pressar in vatten och snö i. Långvarig fukt leder så småningom till rötskador. Sprickorna borde diktas med tjärat lindrev (endast utifrån). Stora sprickor och rötskador lagas med virke som motsvarar originalvirket. På timmerytor begränsas rötskadorna vanligen till röta på den utvändiga virkesytan. Timret kan invändigt vara i oklanderligt skick, och då lagas inte hela väggen. En granstock skiljer sig från furu så till vida att den i allmänhet murknar inifrån, medan utsidan är i alldeles prima skick. När det gäller hållbarhet och andra egenskaper är kärnveden i gran inte jämförbar med furu. Skadorna kan undersökas genom att man borrar hål i stocken.

Väggbeklädnad skyddar timmerväggar

Vanligtvis har timmerväggar skyddats med väggbeklädnad, som samtidigt har gett byggnaden ett ansiktslyft. Väggbeklädnaden är den mest slitageutsatta delen av en vägg och bör regelbundet målas om. Väggbeklädnaden drabbas av fukt- och rötskador närmast i den nedre delen, som hålls fuktig av stänkvattnet från taket.  Regnvattnet som vindtrycket pressar mot väggytan rinner också ner längs väggen och väter kraftigt ner just den nedre delen. De vågräta listerna i väggbeklädnaden, liksom alla skarvar och fogar, ska planeras så att det inte uppstår några vattenfickor. Fukt mellan väggbeklädnaden och timmerväggen torkar långsamt och leder så småningom till mögel-, svamp- och rötskador.

Fel slags ytbehandlingsämnen orsakar ofta rötskador. Alltför täta färglager hindrar fukten från att avdunsta från virkets cellväggar tillräckligt effektivt. Om dessutom även konstruktionerna är täta och saknar luftspalter börjar problemen uppenbara sig först i form av flagnande färg och sedan som rötskador. En timmeryta behöver inte nödvändigtvis skyddas med någon behandling, bara man ser till att konstruktionerna är i skick och framför allt att byggnaden har tillräckligt breda taksprång. Gångna tiders byggare visste hur byggmaterialet skulle väljas, hur det skulle behandlas och att konstruktionerna skulle vara av endast ett material. Dagens heterogena bygglösningar och kombinationer av icke-förenliga material har i många fall lett till omfattande renoveringsåtgärder.

Trappor

Trätrappor är ofta av massivt virke. Problemen och skadorna är desamma som i andra timmerkonstruktioner. Det är skäl att se till att trappkonstruktionerna har tillräcklig luftväxling och att trapporna ligger tillräckligt långt från väggen och ovanför marken. Markvegetationen, t.ex. gräs, får inte hindra luftväxlingen under trapporna. Virkesvalet är synnerligen viktigt med tanke på trappornas hållbarhet; detsamma gäller behandlingen och att virket har fått torka tillräckligt långsamt och länge. Det är skäl att undvika att salta trapporna, eftersom salt fräter virkescellerna och spränger de murade konstruktionerna i stentrappor.

Publicerad 30.6.2006 kl. 10.05, uppdaterad 22.3.2016 kl. 13.24