Outokumpu har växt i takt med gruvorna

Pekka Piiparinen

Idag är staden Outokumpu fortfarande känd för sin gruvverksamhet. Under 79 år byggdes Finlands industrihistorias viktigaste gruva upp på orten, och runt den ett gruvsamhälle. Dessa fick sin början i och med att man hittade rik kopparmalm 1910. I stadsbilden i dagens Outokumpu kan man fortfarande se betydande spår av gruvsamhället som byggdes upp under flera årtionden.

Invid Gamla Gruvan byggdes två funktionalistiska byggnader i slutet av 1930-talet. I det nedre vänstra hörnet av bilden ligger Outokumpu Ab:s före detta huvudkontor som ritades av Uno Ullberg, och bredvid det ligger gruvans gamla brandstation som ritades av Wäinö Gustaf Palmqvist. Foto: Outokumpus gruvmuseum.
Invid Gamla Gruvan byggdes två funktionalistiska byggnader i slutet av 1930-talet. I det nedre vänstra hörnet av bilden ligger Outokumpu Ab:s före detta huvudkontor som ritades av Uno Ullberg, och bredvid det ligger gruvans gamla brandstation som ritades av Wäinö Gustaf Palmqvist. © Bild: Outokumpus gruvmuseum.

Gruvtätortens särdrag

Miljön som byggts upp i Outokumpu har tre nationellt betydelsefulla särdrag. För det första är den gångna gruvhistorian fortfarande starkt synlig i stadsbilden. Bland de viktigaste besöksmålen är Gamla Gruvans byggnader, varav största delen ritades av Wäinö Gustaf Palmqvist och blev färdiga i slutet av 1920-talet. Gruvområdet ligger i mitten av tätorten, och dess lyfttorn, krossverk och före detta anrikningsfabrik är fortfarande en synlig del av Outokumpus stadsbild. Lite utanför tätorten finns Europas största gruvtorn, det 96 meter höga Keretti. Där lyfte och anrikade man malm 1954–1989. Sex kilometer från affärscentrumet ligger Vuonos anrikningsfabrik som blev färdig i början av 1970-talet, och som fortfarande är delvis i bruk. Efter att fabriken tjänat Outokumpus gruva fram till 1985 övergick den till att anrika talk och nickel från grannkommunen Polvijärvi.

Gamla Gruvan har dominerat Outokumpus stadsbild från slutet av 1920-talet. Bild på området från 1930-talet. Foto: Outokumpus gruvmuseum.
Gamla Gruvan har dominerat Outokumpus stadsbild från slutet av 1920-talet. Bild på området från 1930-talet. © Bild: Outokumpus gruvmuseum.
Förutom de monumentala gruvbyggnaderna var ett annat särdrag hos Outokumpus gruvkultur att en betydande del av dess byggda miljös historia låg under jorden. I Finlands största malmgruva schaktades ett tiotals kilometer långt tunnelnätverk under jorden som senare i huvudsak fyllts av vatten. Då gruvverksamheten upphörde förblev betydande mängder av Outokumpus arbetsmiljöer, personalutrymmen, trafikleder, infrastruktur och övriga strukturer under jorden. Denna miljö lever i huvudsak kvar i tankarna hos dem som jobbade under jorden, i fotografisamlingar, kartor, ritningar och föremål.

Outokumpus tredje särdrag jämfört med många andra tätorter och städer är att Outokumpus gruvsamhälle utvecklades och byggdes upp i samma takt som de nya gruvorna som öppnades på orten. Under åren efter att beslut om att grunda nya produktionsanläggningar och malmschakt fattats var byggnadsverksamheten på orten alltid livlig, och å andra sidan saktade den ner då man märkte att malmtillgångarna sinade.

Gruvsamhällets början

Gruvverksamheten i Outokumpu inleddes för över 100 år sedan, i en avlägsen del av Kuusjärvi kommun i Norra Karelen, vid foten av en märklig kulle ("outo kumpu" på finska). Under gruvverksamhetens första årtionden, d.v.s. 1910- och 1920-talen, framskred uppbyggandet av gruvsamhället ännu relativt långsamt. Då var det kopparfabriken som var verksam 1913–1929 som var den viktigaste byggnaden för både industrin och stadsbilden. I närheten av fabriksområdet byggde gruvbolaget flera familjers bostadshus för sin arbetarbefolkning, samt några högklassigare hus för yrkeskunniga arbetare och förmän på mellannivå. Största delen av arbetarbefolkningen reste till sitt arbete i gruvan från sina egna hus, ibland långa vägar. Gruvans högsta ledning fick redan från början bostadshus som var arkitektoniskt mer imponerande än det övriga byggnadsbeståndet och som ritats av Uno Ullberg från Viborg och Gustaf Wickman från Sverige.

Outokumpu Ab byggde arbetarnas bostadsområde Räsälänmäki på 1940-talets andra hälft. På området ritades två typhusmodeller. Bild på Räsälänmäki från 1946. Foto: Outokumpus gruvmuseum.
Outokumpu Ab byggde arbetarnas bostadsområde Räsälänmäki på 1940-talets andra hälft. På området ritades två typhusmodeller. Bild på Räsälänmäki från 1946. © Bild: Outokumpus gruvmuseum.

Då det nya centralschaktet och anrikningsfabriken blev färdiga i slutet av 1920-talet kom gruvan in i en stordriftsfas. Detta satte även fart på den övriga byggnadsverksamheten, och på 1930-talets senare hälft fick Outokumpus gruvsamhälle sitt första bostadsområde av tätortstyp, Kyykeri. Samtidigt blev Kyykeri det första området av tätortstyp som byggts bredvid en gruva i Finland. Områdets utseende påverkades starkt av ortens första typhus, som ritades av Wäinö Gustaf Palmqvist. Ett egentligt galleri av typhus uppkom däremot först på 1940-talet runt Mustikkakorpi, där Outokumpu Ab byggde bostadshus för arbetarbefolkningen av sju olika husmodeller. Räsälänmäki var ett annat betydande typhusområde.  Bostadsområdet Raivionmäki byggdes för tjänstemannakåren och gruvans ledande familjer. Palmqvist var ansvarig för att planera både Raivionmäki-området och nästan alla dess byggnader.

Gruvans ställning blev allt starkare mot slutet av 1930-talet då Mökkivaara gruva öppnades. Även detta gruvkomplex planerades av Palmqvist, som hade blivit Outokumpu Ab:s favoritarkitekt. En annan av gruvsamhällets första tiders betydande arkitekter, Uno Ullberg, ritade i slutet av 1930-talet Outokumpu Ab:s nya huvudkontorsbyggnad, som låg nära gruvan och som representerade en funktionalistisk stilriktning. Andra nya, viktiga byggnader som byggdes av gruvan var även ett sjukhus, en byggnad med bastu och tvättstuga samt nya jordbruksbyggnader. I Kyykeri byggdes även en idrottsplan.

Outokumpus affärscentrum började få småstadsaktiga drag på 1950-talets senare hälft. Foto: Outokumpus gruvmuseum.
Outokumpus affärscentrum började få småstadsaktiga drag på 1950-talets senare hälft. © Bild: Outokumpus gruvmuseum.

Man började systematiskt planera Outokumpus nuvarande affärscentrum från och med slutet av 1920-talet. De första detaljplanerna gjordes upp av Otto-Iivari Meurman, men de upptäcktes vara för storskaliga och täta för ortsborna som var vana med landsbygdslivet. Planen för ett tätt centrum slopades tills vidare. Även under de följande årtiondena försökte man planera ett affärscentrum i småstadsanda, men på ett betydligt mer måttfullt sätt än det som Meurman föreslagit.

Gruvverksamhetens blomstringstid

1950-talet kan anses vara Outokumpus gruvkulturs blomstringstid. Outokumpu Ab:s Malmletning grundades 1951, gruvyrkesskolan inledde sin verksamhet 1953, och 1954 öppnades Keretti-gruvan i malmmassans västra ända. På detta sätt utvecklades Outokumpus gruva starkt, och i samband med gruvan grundades fler olika stödåtgärder. Outokumpu-bolagets betydande satsningar på orten ökade naturligtvis byggnadsverksamheten där. Mot slutet av årtiondet började affärscentrumets huvudgata få stadsaktiga drag, och gruvtätorten fick allt fler nya bostadsområden. Bland annat de frontmannahusområden som färdigställdes under årtiondet berättar om ortens starka folkökning. I slutet av 1950-talet var kommunens invånarantal knappa 13 000, och huvuddelen av invånarna bodde i tätorten.

Keretti-gruvans landmärke blev det 96 meter höga lyfttornet. Bild på gruvområdet i 1960-1970-talsskiftet. Foto: Outokumpus gruvmuseum.
Keretti-gruvans landmärke blev det 96 meter höga lyfttornet. Bild på gruvområdet i 1960-1970-talsskiftet. © Bild: Outokumpus gruvmuseum.

På 1950-talet ökade gruvans tillväxt och åtgärderna för att grunda relaterade störåtgärder kommunens och dess invånares välstånd. Under årtiondets gång blev Kuusjärvi kommun, dit Outokumpu hörde, en av landets förmögnaste landskommuner, vilket även började synas i den byggda miljön. Till exempel det nuvarande affärscentrumets stenbyggnader och åtskilliga högklassiga offentliga byggnader berättar om den ökade förmögenheten under årtiondet. Av de offentliga byggnaderna är den kanske arkitektoniskt mest högklassiga byggnaden kommunalhuset från 1957, som ritades av Märta Blomstedts och Matti Lampéns arkitektbyrå.

Som ett exempel på gruvbolagets byggnadsverksamhet kan nämnas Norra Karelens första moderna radhus, som blev färdiga på mitten av årtiondet. Även dessa ritades av Arkkitehtitoimisto Blomstedt & Lampén. Med bostäder av hög kvalitet försökte Outokumpus gruva locka yrkeskunniga arbetare till orten, framför allt tjänstemän. 

Outokumpus senaste byggnadsboom

På första hälften av 1960-talet saktade byggnadsverksamheten i Outokumpu av på grund av prognoser som tydde på att gruvverksamheten skulle sluta inom ett par årtionden. Därför genomfördes inga betydande byggnadsprojekt på orten i början av årtiondet. Då man hittade malm i Vuonos 1965, ca sex kilometer från Outokumpus centrum, och två år senare inledde gruvverksamheten där, fick man uppleva tätortens tills vidare sista byggnadsboom. Affärscentrumet utvecklades och tätorten fick nya, moderna bostadsområden, till exempel hög- och radhusområdet Pohjoisaho och hög- och småhusområdet Kaasila. I dessa byggnadsprojekt var Outokumpu Ab fortfarande en aktiv aktör, eftersom bolaget ägde marken där ovannämnda bostadsområden byggdes, och det även skaffade majoriteten i de bostadsaktiebolag som grundades för att kunna hyra ut bostäder till sina anställda.

Pohjoisaho var ett av Norra Karelens första större bostadsområden som planerades på basis av det funktionalistiska idealet. I planeringen av Kaasila kan man å andra sidan se en stram strukturalism både i områdets stadsplanering och i dess höghusbyggnader. Förutom den livliga byggnadsverksamheten syntes det starka framåtsträvandet även i namnet. Kuusjärvi kommun blev Outokumpu köping 1968, och stad 1977.

I förgrunden bostadsområdet Pohjoisaho och i bakgrunden höghusområdet Kaasila. Områdena var de sista bostadsområden som byggdes av gruvbolaget i Outokumpu. Foto: Outokumpus gruvmuseum.
I förgrunden bostadsområdet Pohjoisaho och i bakgrunden höghusområdet Kaasila. Områdena var de sista bostadsområden som byggdes av gruvbolaget i Outokumpu. © Bild: Outokumpus gruvmuseum.

Mot slutet av 1970-talet blev det igen uppenbart att gruvverksamheten inte skulle fortsätta särskilt länge, och samtidigt stannade byggandet upp. Då började även Outokumpu Ab så småningom dra sig tillbaka från orten. Vuonos-gruvan stängdes 1985, och då Keretti-gruvan stängdes 1989 avslutades gruvverksamheten i Outokumpu tills vidare.

Efter gruvverksamheten

Trots många farhågor och prognoser tynade inte Outokumpu bort efter att gruvverksamheten avslutades, även om invånarantalet sjunkit betydligt sen gruvsamhällets blomstringstid. Kommunens fortsatta livskraft beror på att man fick in ersättande industri på orten. Då det i slutet av 1980-talet fanns ca 1150 industriarbetsplatser i Outokumpu har detta antal överstigits på 2000-talet, trots att stadens invånarantal minskat år för år. Den positiva utvecklingen i antalet arbetsplatser beror på att Outokumpu köping redan från och med slutet av 1960-talet strävade till att göra industristrukturen mångsidigare. Den viktigaste åtgärden för att förnya industrin blev grundandet av en industriby 1979. Det stora antalet arbetsplatser har för sin del lett till att man i Outokumpu genomfört byggnadsprojekt även efter att gruvverksamheten avslutades. I dagsläge bor ca 7200 personer i Outokumpu.

Att Outokumpu Ab drog sig tillbaka från orten orsakade betydande förändringar i tätortens byggda miljö. Då gruvverksamheten avtog byggde man inte längre i tätorten i samma takt som förr. Dessutom började gruvbolaget så småningom sälja de bostäder det ägde till sin arbetarbefolkning från och med 1960-talet. Detta betydde bland annat att de nya privata ägarna började reparera typhusen på relativt individuella sätt, och därför började typhusområdenas enhetliga utseenden försvinna.

Å andra sidan revs även en del av gruvbolagets gamla byggnader, som mest på 1970- och 1980-talen. Då försvann hela gatuandelar med sina byggnader från Outokumpus tätort. Även åtskilliga enskilda byggnader runt om i tätorten fick försvinna. Det bortfall som hade den största betydelsen för stadsbilden var sprängningen av Mökkivaaras gruvtorn och de övriga industribyggnaderna i närheten 1993.

Under samma årtionde gicks även en strid om byggnadsskyddet av Keretti-gruvans byggnader. Outokumpu Ab ville riva områdets alla industribyggnader, men bland annat Museiverket och en grupp lokala aktörer motsatte sig bolagets projekt. Slutligen skyddades tornet och malmsilorna med stöd av byggnadsskyddslagen 1998, men resten av Kerettis industribyggnader revs. Å andra sidan deltog gruvbolaget i att skydda övriga byggnader på orten. Med hjälp av gruvbolaget skyddades flera av gamla Gruvans byggnader med detaljplan i mitten av 1980-talet. I samband med detta gavs även några av arbetarnas bostadshus i Kyykeri som ritats av Palmqvist skyddsbeteckningar. 

Källor:

Björn, Ismo, Immonen, Liisa, Pennanen, Matti: OutoKumpulaisuus – Kaivoskaupungin historiaa. 2000.

Piiparinen, Pekka: Outokummun taajaman kulttuuriympäristö. 2014.

Piiparinen, Pekka (red.): Kaivoksesta kaupungiksi. 2008.

Publicerad 3.11.2014 kl. 15.15, uppdaterad 29.11.2017 kl. 10.30