Egnahemsboendets kulturhistoria

Kirsi Saarikangas

Drömmen om en mormorsstuga – en egen röd stuga och ett eget potatisland – lever starkt i många finländares sinnen. Alltjämt svarar ett egnahemshus omgivet av en trädgård mot de boendeönskemål som har ställts såväl uppifrån som av en stor del av medborgarna själva. I Finland har man både på landsbygden och i de förindustriella trästäderna av tradition bott i hus för ett hushåll. Förbindelsen till gården och marken har varit naturlig och hemmet har sträckt sig utanför bostadens väggar. Med industrialiseringen och urbaniseringen började det finländska boendet domineras av höghusboende – framför allt efter det omfattande förortsbyggandet efter andra världskriget.

Asevelikylä (vapenbrödrabyn) i stadsdelen Nekala i Tammerfors började byggas enligt Alvar Aaltos ritningar år 1941.
Asevelikylä (vapenbrödrabyn) i stadsdelen Nekala i Tammerfors började byggas enligt Alvar Aaltos ritningar år 1941. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

Som begrepp är egnahemshuset ett nytt fenomen som starkt ansluter till det moderna industriella och urbaniserade samhällets uppkomst. På landsbygden bodde man inte i egnahems- eller småhus. Med början från 1800-talets slut började de nya bostadstyperna i det alltmer urbaniserade samhället ta sin form: de borgerliga flervåningshusen i sten samt egnahemshusen och villorna för en familj. Skillnaden mellan ett egnahemshus och en villa var länge flytande och diffus. Det var närmast storleken och boendenas sociala ställning som skiljde dem åt. Ett egnahemshus var mindre och anspråkslösare än en villa. Egnahemshusen var en boendeform närmast för arbetarbefolkningen och villorna för borgerskapet och den växande medelklassen.

Ägande ger frihet

I slutet av 1800-talet uppkom i städernas utkanter arbetarområden med egnahemshus i trä, såsom Pispala i Tammerfors.
I slutet av 1800-talet uppkom i städernas utkanter arbetarområden med egnahemshus i trä, såsom Pispala i Tammerfors. © Bild: Timo-Pekka Heima, Museiverket.

Egnahemsidealet har en stark ideologisk bakgrund och hänför sig till både trädgårdsstadsideologin i början av 1900-talet och uppfattningen om den idealiska arbetarbostaden. I början av 1900-talet ansåg man att ett trädgårdsomgivet och naturnära egnahemshus var den optimala boendeformen för arbetarbefolkningen. I grannlandet Sverige uppstod en stark egnahemsrörelse redan vid sekelskiftet 1800/1900. Också i Finland försökte man få till stånd en egnahemsrörelse i början av 1900-talet. Den tog dock sina första steg först i och med första världskriget och under åren efter medborgarkriget på 1920-talet, då kommunerna började planera egnahemstomter för arbetarbefolkningen. Efter medborgarkriget betraktades egenhemshuset också som en garant för samhällsfreden, eftersom egnahemsboendet och den därtill anknutna trädgårdsodlingen ansågs väcka hemkänsla och binda boendena till sin hemort. Dessutom tänkte man att det skulle ge arbetarbefolkningen livsmedel och ekonomisk nytta.

Officiellt definierades egnahemshuset i lagen om en egnahemsfond och förordningen om egnahemsfonden från år 1927. Egnahemshus kallades ett hus för en eller två familjer som byggherren själv bodde i och som hade en liten tillhörande trädgård. Egnahemsidealet förknippades också med tanken om att ägandet medförde frihet och integritet, och egnahemsboendets goda sidor framhävdes i jämförelse med boende i en hyreskasern.

Typritningarna erbjöd alternativ

Linnanpelto bostadsområde i Kuopio byggdes utifrån en detaljplan av Martti Välikangas och typritningar från socialstyrelsen 1921–1924.
Linnanpelto bostadsområde i Kuopio byggdes utifrån en detaljplan av Martti Välikangas och typritningar från socialstyrelsen 1921–1924. © Bild: Jari Heiskanen, Museiverket.

Mest entusiastiskt byggdes egnahemshus i Tammerfors, där myndigheterna starkt förespråkade egnahemsideologin. I Tammerfors grundades redan på 1910-talet Viinikka och Lapinmäki egnahemsområden, som byggdes med utgångspunkt i typritningar som staden hade tagit fram. Också i Kuopio, Åbo och Kotka var det statssubventionerade egnahemsbyggandet livligt. I förhållande till invånarantalet var däremot verksamheten i Helsingfors rätt ringa.

De tidigast publicerade typritningarna för egnahemshus som spreds över hela landet hade tagits fram av arkitekt Elias Paalanen. Ritningarna såldes som brunkopior, och år 1922 publicerades de också i ett separat häfte med titeln Typritningar till småbostäder, som omfattade 11 typer. Avsikten var att främja byggandet av arkitektoniskt och i hälsoavseende hyfsade bostäder, som lämpade sig för stadsliknande förhållanden.

I Trä-Kottby i Helsingfors förenas engelsk trädgårdsstadsideologi och finländsk trästadstradition.
I Trä-Kottby i Helsingfors förenas engelsk trädgårdsstadsideologi och finländsk trästadstradition. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

I Helsingfors byggdes på uppdrag av Aktiebolaget Helsingfors Folkbostäder den för arbetarbefolkningen avsedda trädgårdsstaden Kottby med egnahemsliknande hus under åren 1920–1925. Trähusen för två eller fyra familjer byggdes med elementteknik och bidrag från kommunen. Alla bostäder bestod av minst ett rum och kök, vilket motsvarade tidens arbetarhemsideal. På de stora tomterna kunde man anlägga köksträdgårdar och odla nyttoväxter. På 1960-talet hotades området av rivning, men idag hör de renoverade, förstorade och med moderna bekvämligheter försedda bostäderna till de mest eftertraktade i Helsingfors.

Frontmannabyar växte upp runt om i landet

Egnahemsbyggandet i stor skala kom igång först på 1940- och 1950-talen i och med återuppbyggnaden. Efter kriget tog sig bostadsbristen alldeles nya proportioner då det gällde att snabbt skaffa bostäder åt de evakuerade karelarna och bygga nya hem i stället för de sönderbombade. Typhus i trä, som byggdes enligt färdiga ritningar eller som snabbt kunde uppföras av element från husfabrikerna, lämpade sig utmärkt för återuppbyggnaden. Även om det rådde brist på annat byggmaterial fanns det tillräckligt med virke, som inte bara var förmånligt utan också passade väl för serieproduktion och dem som byggde själva.

Enhetliga frontmannabyar växte upp i utkanterna av många städer. Egnahemshusen i en och en halv våning i Kontiopuisto i Pieksämäki har byggts i etapper på 1940- och 1950-talen.
Enhetliga frontmannabyar växte upp i utkanterna av många städer. Egnahemshusen i en och en halv våning i Kontiopuisto i Pieksämäki har byggts i etapper på 1940- och 1950-talen. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

De för egen hand byggda frontmannahusen utgjorde en fortsättning på den nybyggaranda som sedan Runebergs Högt bland Saarijärvis moar och bonden Paavos tid hade förknippats med den finska mentaliteten och på den självbyggartradition som hade präglat boendet på landsbygden och delvis också bland arbetarbefolkningen. Träegnahemshusen med en och en halv våning och sadeltak, dvs. frontmanna- eller typhusen, är bekanta för de flesta finländare och representerar redan egnahemsboendets arketyp. Husen har blivit ett monument för den finländska återuppbyggnaden och den efterkrigstida optimismen, och många barn av de stora åldersklasserna växte upp i dessa. Idag utgör husen en självklar del av det finländska landskapet, men en gång i tiderna skiljde de sig tydligt från sin omgivning och innebar en radikal modernisering av landsbygdsboendet.

Familjen samlas invid hemmets härd

De till exteriören asketiska och anonyma husen kan ses som en utpräglat finländsk manifestation av modernismen. I dessa förenas de senaste funktionalistiska boendeidealen med landsbygdens boendetradition. De arkitektoniskt enhetliga husen skiljer sig tydligt från övrig samtida arkitektur och bildar en egen helhet.

På nedre våningen fanns vanligen tre lika stora rum. Huvudfunktionerna i en bostad och ett hem ansågs vara familjesamvaro, hushållsarbete och vila. Utifrån detta delades hemmet in i separat kök, vardagsrum och sovrum. Invid tamburen fanns dessutom ofta ett tvättrum.

Rumsdispositionen och arkitekturen markerar hemmet som familjens gemensamma rum, som sluter sig för omvärlden. Att rummen har byggts omkring en enda mur betonar ytterligare tanken om bostaden som familjens gemensamma härd, kring vilken familjen samlas i värme, skydd och trygghet. Rummen bildar på sätt och vis en cirkel. Till skillnad från andra samtida bostäder som byggdes enligt funktionalistiska ideal, fanns matplatsen i det rymliga köket i samstämmighet med boendemönstret på landsbygden och bland arbetarbefolkningen. Ett särdrag i rumsdispositionen är å ena sidan den fasta förbindelsen mellan sovrummet och köket och å andra sidan kökets och vardagsrummets avskildhet från varandra.

Den nya rumsdispositionen skiljde sig från den tidigare boendetraditionen på landsbygden och medförde en enhetlig, modern familje- och bostadsmodell också på landet. Tillsammans med de hus som var avsedda för landsbygden levererades i allmänhet typritningar också för ladugård och bastu. En stor del av husen byggdes i områden utan avlopps- och vattenledningsnät, och boendena tvättade sig i bastun. På vinden kunde man senare bygga ett par rum till eller först hyra ut dem till utomstående. På så sätt försökte man realisera tanken om ett växande hus.

Egnahemshuset är en livsform

Den som bor i egnahemshus värdesätter frid och en egen täppa.
Den som bor i egnahemshus värdesätter frid och en egen täppa. © Bild: Soile Tirilä, Museiverket.

Efter andra världskriget gjorde husfabriken Puutalo reklam för sina hus i tidningen Sotainvalidi och sade att grundvalen för vår framtida återuppbyggnadsperiod ligger i lyckliga egna hem. Man tänkte sig att egnahemshuset var något mycket mer än bara en boendeform. Det ansågs stå för en egen särskild livsform.

Egnahemshuset ansågs särskilt lämpligt som familjebostad. Ordet egnahemshus uttrycker såväl boendeformen som ägarförhållandet och betonar boendets integritet och personliga drag.Ordet förenas med känsliga och till och med nostalgiska toner – associationer till barndomen och det egna hemhuset. Egnahemshuset var ett hem, en höghusbostad bara en bostad. Den långa traditionen av finländskt träbyggande upphörde med frontmannahuset och har återuppvaknat först på 1980-talet. Också inom bostadsbyggnationen låg tyngdpunkten från och med slutet av 1950-talet ända fram till 1980-talet på höghus.

Arkitekt Jorma Järvi ritade egnahemshus i en våning för den nya trädgårdsstaden Hagalund. I början av 1960-talet byggdes inåtvända atriumhus kring en innergård; sådana ritades av bl.a. Pentti Ahola och Jaakko Laapotti. Under den höghusdominerade perioden var arkitektritade småhus med undantag av pråliga privata hus sällsynta ända fram till 1980-talet. Merparten av dagens finländska småhus har de facto byggts på 1980-talet, om man jämför antalet byggnader från olika decennier. En stor del av dem är fabrikstillverkade färdighus.

Publicerad 19.9.2008 kl. 14.35, uppdaterad 24.2.2016 kl. 13.14