Första sidan » Finländsk byggnadskultur » Artiklar » Stugor i skogen
Stugor i skogen – baser för arbete och fritid
Tiina Grahn, Forststyrelsen
Finländarna har sedan urminnes tider jobbat i skogen. Ute i naturen finns därför olika byggnader som berättar om hur skogarna utnyttjats. I dag bygger man i skogarna endast för rekreation: sommarstugor, strandbastur, hyresstugor eller t.ex. raststugor längs vandringsleder.
Både nybyggaren och renoveraren kan använda sig av samma material som skogen alltid har hållit till handa: timmer och pärtor, stenar och färgämnen, mossa och tjära. Alla tar inte itu med att bygga ett hus, men många har som barn prövat på att bygga en koja. Även för den sysslan hittas materialet i skogen och träden.
Jägare och vandrare har i århundraden byggt enkla nattläger och vindskydd åt sig. En fortsättning på den traditionen är vindskydden och kokskjulen som fiins i strövområdena i dag. Vindskydden har täckts med granris, torv, tyg eller numera också bräder. Formen är alltid densamma: ett sluttande tak som läggs mot några störar och framför det hela en eld som värmer den övernattande.
Förr var skogen också hem
För mera permanent boende byggdes redan under förhistorisk tid olika typer av bostäder. Hela byggnader har inte bevarats från de gångna årtusendena, men rester av dem har hittats. Enligt forskarna fanns det i Finland under stenåldern – för ca 5 000 år sedan – även långhus, byggda som stora hallar, som rymde t.o.m. flera familjer.
I de förhistoriska byggnaderna användes naturmaterial på många olika sätt. Träpålarna stöddes mot marken och väggarna kunde flätas av vide eller pil och tätas med lera. Taket kunde vara av näver. Den runda kåtan är en byggnadstyp som överlevt till våra dagar. Den kunde användas till mycket och var lätt att resa, ta ner och transportera när man bytte boplats.
Ytterligare en mycket gammal byggnadstyp är det delvis nergrävda grophuset. Gropens väggar stöttades med t.ex. kluvna trädstammar och taket täcktes med granris. Senare blev det vanligt att höja gropens kanter med några varv timmer och lägga på ett tak av bräder. Ett grophus kunde ha en stenugn utan skorsten som värmekälla. Härav namnet skogsbastu.
Skogsbasturna var tillfälliga boningar för en eller några män och byggdes av dem som p.g.a. sitt arbete var tvungna att vistas i skogen längre tider. Till dem hörde kolarna, som vakade över den långsamma bränningen i en tjär- eller kolmila. En skogsbastu var också ett ypperligt gömställe för olaga spritbrännare eller andra på flykt undan myndigheterna. I trädlösa trakter har man som tillfälliga boningar haft bl.a. torvkojor i Lappland och stencirklar täckta med segelduk, vilka användes av fiskarna vid kusten.
Jord- och skogsbruksbyggnader
Under den tidiga medeltiden lärde man sig bygga knuttimrade hus i Finland. Skogar röjdes för gårdstun och odlingar, byarna blev större. Längs kanterna mellan de röjda markerna och skogen restes ängskojor och lador för bärgning och förvaring av hö. De blev de vanligaste byggnaderna i det finländska jordbrukslandskapet.
Omgivna av skogarna, långt borta från byarna, bodde nybyggarna som röjde sina åkrar. Fr.o.m. 1860-talet invaderade nya människor skogarna: skogsarbetare som högg och flottade timmer samt skogvaktare. Skogvaktarnas uppgift var att se till att skogen inte skövlades och ingen stal timmer. Skogarna hade blivit värdefulla, genom att skogs- och träindustrin körde igång i Finland i medlet av 1800-talet.
Vid sidan av timmerbyggnaderna fanns det också enklare boningar för tillfälligt bruk, för dem som arbetade i skogen. De användes ännu i början av 1900-talet. Timmerflottningarna inföll på våren och försommaren, då det fanns gott om vatten i älvarna. Under den varma årstiden räckte det med en mera anspråkslös boning, men skogshuggarnas usla förhållanden på hyggena vintertid måste förbättras. Lagstiftningen gick framåt och man började bygga särskilda skogshuggarstugor av timmer åt skogsarbetarna. De hade skilda sovutrymmen för arbetarna, ledningen och husmor, samt ett kök och torkrum för utrustningen. På gården fanns också ett stall, en bastu och förrådsbyggnader. De stora skogshuggarstugorna med gårdsbyggnader kallades på finska ”kämppäkartano”. Stugorna användes mest under de stora timmerflottningarna 1930–1960. I slutet av 1960-talet började skogsarbetarna röra sig med bilar och mopeder och hann hem till natten. Då behövdes stugorna inte längre.
I dag bor man på fritiden i skogen
Före andra världskriget var de förmögna klassernas villor de enda egentliga fritidshusen. Fr.o.m. 1960-talet, när det blev vanligare med avlönad semester, började man vistas mera i naturen för rekreation. Man tältade gärna, men skogshuggarstugorna, skogsvaktargårdarna och även mera avlägset belägna skogsstugor fick också ny användning, när de såldes eller hyrdes ut till bl.a. föreningar och jaktsällskap.
En grupp för sig är ödestugorna i Lappland, som utgör ett nätverk av övernattningsställen för dem som rör sig i obygderna. Ursprungligen tjänade ödestugorna renskötarna, postiljonerna, länsmännen och andra som befann sig på resande fot på yrkets vägnar. Sedan 1930-talet har stugor byggts av friluftsorganisationer och –föreningar, och fr.o.m. 1960-talet även av Forststyrelsen, som förvaltar statens marker. I dag får alla som vandrar i vildmarkerna övernatta en eller ett par nätter i en ödestuga.
Snart började man också bygga helt nytt för fritidsbruk. Små och till en början anspråkslöst utrustade sommarstugor med bastu och brygga började dyka upp längs stränderna. Numera görs stugorna t.o.m. vinterbonade. Finländarna har återvänt till skogen.