rakennusperinto.fi

De s.k. ödekyrkorna bland våra kyrkor bildar en liten men värdefull grupp. Som ödekyrkor betraktas de byggnader som inte längre används för regelbundna gudstjänster och som inte längre är egentliga församlingskyrkor. Till denna grupp hör också bykyrkor och små "kapell" i den yttre skärgården. Med ödekyrkorna likställs också de kyrkor i före detta brukssamhällen som efter det att församlingarna upplöstes utgör en del av bruksgårdarnas historiska miljö.

De kändaste av de medeltida ödekyrkorna är Heliga korsets kyrka i Hattula och Storkyro gamla kyrka, som är berömda för sina kalkmålningar, samt S:t Olofs kyrka i Tyrvis i Vammala, som restaurerats efter en anlagd brand. Bland de allmänt kända träkyrkorna finns offerkyrkan i Pyhämaa i Nystad, Paltaniemi bildkyrka i Kajana, den berömda triangeln med träkyrkor i mellersta Finland: de gamla kyrkorna i Keuru, Petäjävesi och Pihlajavesi samt ”de kristnas största träkyrka” i Kerimäki.

Det lokala fiskesamhällets oktogonformade kyrka på Kallankari i Kalajoki byggdes under ledning av kyrkobyggaren Simon Silvén år 1799. Harri Nyman 1999, Museiverket/Byggnadshistoriska avdelningen.

De övergivna kyrkorna undgick rivning

De övergivna kyrkor som ofta redan under andra hälften av 1800-talet fick ge plats för nya, rymligare kyrkor med bekvämligheter undgick rivning som genom ett under. Exempelvis revs inredningen, valvet och golvet i Pihlajavesi gamla kyrka våren 1870. I början av 1910-talet föreslogs att kyrkans väggstockar skulle användas för byggandet av en folkskola, och i slutet av decenniet ville man köpa kyrkan och flytta den till Killinkoski och litet senare till Mänttä och Haapamäki.  Sist och slutligen utmynnade projekten i intet, och kyrkan började restaureras i början av 1930-talet. Liknande hot om återanvändning och rivning förelåg även för de gamla kyrkorna i Keuru och Petäjävesi. Den fornvetenskapliga kommitténs aktiva verksamhet räddade å sin sida Heliga korsets kyrka i Hattula från att gå samma öde till mötes som den senare i ruiner ödelagda kyrkan i grannförsamlingen Pälkäne.

Ödekyrkorna med sina smala bänkar ger en historisk inblick i kyrkobesökarnas verklighet på 1800-talet, när alla var förpliktade att gå i kyrkan. I synnerhet under vintern var kyrkorna iskalla och mörka; de saknade värmeaggregat, elbelysning och andra bekvämligheter. Men utrymmesbristen i kyrkan var dock ofta den främsta orsaken till att man byggde nya kyrkor. I Petäjävesi kyrka klagade man på 1860-talet på trängseln i kyrkan och sade att ”knapparna i koftorna ger efter och fruntimrens sjaletter rivs sönder”.