Första sidan » Finländsk byggnadskultur » Artiklar » Lahtis stationsbyggnader
Lahtis stationsbyggnader
Riitta Niskanen, Lahtis stadsmuseum
I många finländska städer har det hunnit finnas ett tiotal olika järnvägs- och busstationer trots de här trafikformernas korta historia. Många av dem är redan rivna eller används för andra ändamål.
Lahtis stad grundades år 1905. När Lahtis blev köping år 1878 bodde där bara omkring 200 personer. Invånarantalet är alltjämt under 100 000, men trots det har staden haft totalt tio buss- och järnvägsstationer. Sex av dem är rivna och två är alltjämt i ursprunglig användning.
Tågtrafiken var den viktigaste trafikformen ända till slutet av 1900-talet, då bussarna passerade tåget i popularitet. Redan i slutet av 1800-talet kunde man konstatera att sjötrafiken kom i andra hand när järnvägsnätet byggdes ut.
Huvudjärnvägsstationen
Lahtis var ännu en liten slumrande by invid den övre Viborgsvägen när senaten år 1867 beslutade att dra en järnväg från Riihimäki via Lahtis till S:t Petersburg. Samtidigt förenades Vesijärvi och Päijänne med en kanal. Besluten ändrade byns öde. Längst inne i Vesijärvi, nära byn intill förmånliga transportleder växte en sågindustri upp i slutet av 1860-talet. Banan invigdes år 1870.
Lahtis nuvarande järnvägsstation är den tredje huvudstationen i ordningen. Den första byggdes samtidigt som järnvägsbanan, år 1869, men den brann ner redan fem år senare. Stationens yttre känns igen främst på stationsinspektor E. Hedmans akvarellmålning.
Den andra järnvägsstationen uppfördes 1874, och den var en dekorativ, rätt stor träbyggnad med ett litet torn. På den tiden avgick dagligen ett halvt dussin tåg från Lahtis, både österut och västerut. Stationen revs år 1935 och spårområdet breddades över den gamla stationsplatsen.
Lahtis tredje huvudstation stod färdig år 1935. Thure Hellström ritade stationen, som uppfördes omkring hundra meter väster om de tidigare stationerna, i södra ändan av stationstorget mellan gatorna Vesijärvenkatu och Rautatienkatu. Den nya stationen och den angränsande gång?tunneln fyllde ett stort behov. Lahtisborna ansåg att den gamla järnvägsstationen i trä var olämplig för den unga, snabbt växande staden. Lahtis station hade ju vuxit till den sjunde livligaste stationen i Finland mätt enligt persontrafikkilometer.
När stationen stod färdig var omgivningen nästan helt obebyggd. På 1930-talet planerades avgångsplattformar för bussar på torget, men planen genomfördes inte som sådan utan busstationen byggdes 1939 på andra sidan av staden.
Vesijärvi station
Lahtis klassificerades endast som tredje klassens station. Den framtida tillväxten kunde emellertid förutses. Därför byggdes en järnvägsdepå ungefär en kilometer väster om huvudjärnvägsstationen. Ett industristickspår avgrenades till Vesijärvi hamn, där man byggde en liten järnvägsstation. Statens järnvägar byggde också en hållplats invid skidstadion år 1938. Hållplatsen utnyttjades under Salpausselkäspelen.
Hamnen växte och vid sekelskiftet var den Rysslands nästlivligaste hamn efter S:t Petersburg. Stationen utvidgades år 1917 så att passagerare som åkte i olika klasser kunde vänta på tåget i egna väntsalar.
Bussarna började först tära på vattentransporternas lönsamhet på Vesijärvi i början av 1930-talet, sedan på det allt mer omfattande järnvägsnätet. Persontrafiken upphörde år 1965, och godstrafiken upphörde när industrianläggningarna lades ner år 1990. Stationen förföll. Men den levde upp på nytt när Vesijärvi f.d. industriområde byggdes om till en kultur- och fritidsoas vid millenieskiftet.
Stationerna vid järnvägsbanan Lovisa–Vesijärvi
Så fort järnvägsbanan mellan Riihimäki och S:t Petersburg och stickspåret till Vesijärvi blev färdiga år 1870 började man fundera på att bygga en järnvägsförbindelse till en havshamn huvudsakligen för virkestransport. Lovisa grep chansen.
Banan öppnades för tillfällig trafik år 1900. Det var en smalspårig järnväg, den sjunde i sitt slag i Finland. Stationen byggdes norr om Lahtis köping vid stranden av sjön Vesijärvi i Niemi. Det var en vacker jugendinspirerad stockbyggnad med högt valmtak och en stilig åsutsmyckning. Stationen skadades svårt i kriget år 1918 och användes därefter inte längre för passagerartrafik. Statens järnvägarskötte trafiken på Lovisabanan på Lahtis station fram till år 1914, då den fick en egen anspråkslös station invid huvudbanan bakom den dåvarande huvudjärnvägsstationen.
Trafiken på Lovisabanan upphörde i april 1960, och dess Lahtisstationer revs i början av 1970-talet. Man kan alltjämt se banfåran på många ställen i staden.
Ahtiala hållplats
Trafikförhållandena i Lahtis förbättrades kolossalt i början av 1930-talet när Lahtis nya stationsbyggnad, fotgängartunneln intill stationen byggdes och tågförbindelsen till Heinola öppnades. Järnvägen hade fått en konkurrent, bussen. För att klara sig i konkurrensen började man bygga ut järnvägsnätet.
Typritningar användes för tågstationer och hållplatser. Ritningarna gjordes på Statsjärnvägarnas eget rumsbyggnadskontor. I Ahtiala, som tidigare hade hört till Nastola och som anslöts till Lahtis år 1956, finns ett nästan fullständigt stationskomplex i trä bevarat, även om det inte längre är i ursprungligt bruk. Stationen är anspråkslös med traditionella proportioner. En rad björkar och höga ädelgranar bildar stommen på Ahtiala stationsområde. Byggnaderna är belägna direkt invid banan, mitt i ett frodigt parklikt litet trädbestånd.
Lahtis busstationer
Busstrafiken inleddes i Lahtis våren 1923, då man kunde ta bussen från Lahtis till Koski och Heinola. Trafiken ökade småningom. År 1930 byggde finländska Shell Osakeyhtiö en bensinstation invid salutorget, och bussarnas avgångs- och ankomstställen placerades i anslutning till bensinstationen. Shell ville emellertid inte bygga en egentlig busstation.
Stadsarkitekt Kaarlo Könönen fick i uppdrag att rita stationen. Stationen invigdes i september 1939 med pompa och ståt. Lokaltidningen skrev: ”Tänka sig, även om de sista arbetena på stationsbyggnaden och omgivningen ännu inte är färdiga är den nya byggnaden nu redan en ståtlig syn. Den arkitektoniskt enkla kompositionens effekt stärks av ett 28 meter högt klinkerbeklätt torn , restaurangsidans halvcirkelformade, vackra fönsterrad och huvudingången med sina sju dörrar som senare ska dekoreras med blomsterplanteringar.”
Med Tammerfors busstation som förebild indelades stationen i tre funktionella delar, entréhallen, affärsområdet och fraktflygeln. Som tiden påbjöd var materialen av hög klass: ekfönster, rikligt med tätt ådrad furu, koppardekorationer, terrassputs. I vänthallen fanns en skojig rund bänk med en palm i mitten. Restaurangsalen inreddes med Askos bord och stolar – lokal förankringprioriterades i alla möjliga detaljer.
Den ankommande trafiken förlades framför husets huvudingång. Den avgående trafiken väntade på andra sidan av huset. Och bredvid huset var bussarnas parkeringsområde.
Artikeln bygger på artikeln Lähdön ja saapumisen paikat publicerad på dagarna för Europas byggnadsarv 2006.