Första sidan » Finländsk byggnadskultur » Artiklar » Idrottsanläggningar och motionsmiljöer
Idrottsanläggningar och motionsmiljöer
Hilkka Högström, Museiverket
En idrottsplats är en bekant syn i varje kommun i Finland. Platsen som är en parklik miljö med gräs- eller sandplan samt löparbana, tjänar sommartid för idrott eller bollspel, såsom fotboll eller boboll. På vintern anläggs på planen en skridskobana och en rink för ishockey. En sluttande läktare ger publiken god sikt över händelserna på banan; under läktaren finns omklädningsrummen för idrottarna. De här grundläggande elementen för idrottsplatserna har utformats för länge sedan och är i stort sett likadana överallt. Ofta ligger anläggningarna för olika grenar nära varandra i en idrottspark, där stora idrottshallar står bredvid de sommargröna idrotts- och tennisplanerna och simhallarna.
Idrotten organiserar sig i början av 1900-talet
Trots att människor alltid har inspirerats av idrott och tävlan har man i Finland relativt sent börjat motionera och idrotta under organiserade former samt bygga anläggningar för aktiviteterna. Förr nöjde finländarna sig med att spela på impediment, ängar och vallar; simma kunde man i sjöar och vattendrag. Skridskobanan plogades på isen på åarna, insjöarna eller havet; lämplig terräng för skidåkning fanns överallt. Idrotten började organisera sig i föreningar i början av 1900-talet. På 1890-talet anlades på Samppalinna-berget i Åbo genom enskildas och föreningars arbete en idrottspark, där det fanss bl.a. landets första velodrom. Den första idrottsplanen med löparbana byggdes 1906–1907 i Djurgården i Helsingfors, i stadens vidsträckta Centralpark. Tävlingsåkning på skidor har arrangerats sedan slutet av 1870-talet, till en början på plan mark på åkrar och isar. På 1920-talet övergick man till längdåkning i terräng; då anlades också grunden till de kända skidcentra i Puijo och Lahtis. I städerna idrottade man i parkerna, bl.a. i Kuppis i Åbo samt Kajsaniemi och Hesperiaparken i Helsingfors.
Idrottsplatser byggdes med ideologin som drivkraft
Industrialiseringen och urbaniseringen medförde att folk rörde sig allt ensidigare och hade mera fritid. Allmänheten uppmuntrades att idrotta eftersom motion är källan till hälsa, styrka, skönhet och energi. Den moderna välfärdsstatens urbana medborgare skulle vara fysiskt och psykiskt föredömliga och friska. Industrin byggde på brukorterna sportplatser för sina anställda. Bolagens intressen sammanföll med statens, endast fysiskt kapabla män, som genomgått värnplikten, kunde klara av att försvara landet. Fysisk fostran har även spelat en viktig roll i utbildningsprogrammet för politiska och ideologiska organisationer för barn och ungdom. Skyddskårer, nykterhets- och arbetarföreningar, ungdomsföreningar och frivilliga brandkårer byggde också sportplatser med gemensamma krafter. Till och med under tider av arbetslöshet och ekonomisk kris stödde staten idrottsbyggen medan tipsmedel anslogs till detta syfte redan på 1940-talet. I slutet av 1960-talet fanns det omkring 2 300 olika idrottsplatser i Finland.
Från skolornas gymnastiksalar till stadion
Efter krigen, under åren 1945–61, byggdes i landsorten fler än 3 300 skolhus, samtidigt som otaliga gamla hus renoverades och byggdes till. Staten styrde det efterkrigstida skolbyggandet och utarbetade ett program där idrotten, inklusive anläggningar för idrott och friluftsaktiviteter, spelade en viktig roll: i närheten av skolor och läroinrättningar finns alltid en idrottsplan och inne i skolan en gymnastiksal.
De nationella idrottshjältarna har varit viktiga för fritidsidrottens spridning i Finland och för byggandet av idrottsanläggningar. Den ursprungligen i antikens Grekland uppkomna olympiska ideologin – som betonar rent spel, amatöranda och fred – återupplivades i slutet av 1800-talet. Finländska segrare vid de tidiga olympiska spelen blev nationalhjältar, som t.ex. löparna Hannes Kolehmainen, som lyfte fram Finland genom att vinna tre guld vid OS i Stockholm 1912, och Paavo Nurmi, som ställde sig på den översta prispallen hela nio gånger vid tre OS i rad. Finländarna började betrakta sig som en idrottsnation och i tidningar från 1920-talet beskrivs rekordslagarna vara representanter för ett kärvt och uthålligt folk. Bakom framgångarna låg ofta systematisk träning. Klockan och tiden var symboler för utvecklingen och det moderna. Idrottsinstituten ansvarade för sin del för den organiserade utbildningen av idrottare. Vierumäki idrottsinstituts ljusa byggnad från 1930-talet med högt mittparti och lägre flyglar anlades i en brant suttning, i en luftig tallskog.
OS-framgångarna under 1900-talets första årtionden inspirerade finländarna att på 1930-talet ansöka om sommar-OS till Helsingfors. De byggnader och tävlingsanläggningar som härstammar från den här tiden representerar det första av sitt slag i Finland och är ypperliga förebilder för idrottsbyggandets arkitektur. För OS 1940 byggdes Olympiastadion, Simstadion, Velodromen, Roddstadion, Dals ridbana och Brunakärrs ridhall; även Mässhallen (nuv. Tölö sporthall) och Bilpalatset (nuv. Tennispalatset) byggdes med tanke på spelen.
Badanläggningar och segelpaviljonger
Vinterturismen i Lappland kom till tack vare att längdåkning och utförsåkning blev fritidsaktiviteter. Turisthotellen i funkisstil som staten låtit bygga förstördes under kriget och återuppbyggnadsarbetet slutfördes först på 1960-talet. Turistboomen fick fart på byggandet framför allt under 1980–90-talen. Även stora golfbanor präglar kultur- och naturlandskapet.
Badinrättningar och friluftsbad var sällsynta i de tusen sjöarnas Finland ännu på 1960-talet. Den första badinrättningen var Georgsgatans simhall i Helsingfors, som invigdes 1928. Den återspeglar den europeiska badtraditionen. En annan typ av vattensport representerar segelföreningarnas hus, vars guldålder förefaller ha infallit under årtiondena kring 1800/1900-talsskiftet. Många av paviljongerna, som byggdes i strandparker och på öar invid hamnarna, ritades av seglande arkitekter.
Idrottsanläggningarna, som ställer otroliga krav på rymd och spännvidd, har inspirerat till djärva konstruktionslösningar. Finlands första ishall, som byggdes i Tammerfors för VM i ishockey 1965, är en imponerande betongskapelse. Från samma årtionde härstammar även ishallen på Nordenskiöldsgatan i Helsingfors. Den moderna betongarkitekturen lämpar sig väl för idrottsanläggningar. Framstående exempel med djärva konstruktionslösningar är bl.a. Salpausselkä i Lahtis och Ratina stadion i Tammerfors.
Källa:
Mikko Härö, Tiedon ja valistuksen tilat, Rakennusperintömme, Kulttuuriympäristön lukukirja. Hämeenlinna 2001.