rakennusperinto.fi

Det i stock uppförda tull- och packhuset i två våningar som har funnits i Brahestads strandlandskap sedan 1840-talet inrymde också ett sjömanshus med central anknytning till hamnstaden. När packhuset i början av 1900-talet slutade användas som packhus, beslöt man att använda det som museilokal. Brahestads museum är landets äldsta lokala museum. Museet, som grundades av distriktsläkaren C. R. Ehrström redan år 1862, flyttade in i packhuset år 1909.

Hamnbyggnaden passade mycket väl som museum för brahestadsborna, eftersom Ehrströms museiiver hade sin upprinnelse i de exotiska föremål som sjömännen hade haft med sig hem. Från fjärran länder hade sjömännen med sig koraller, krokodilhuvuden och sköldpaddor och från England den tidens modeprydnadssaker, porslinshundarna. En dykardräkt, som kallas för Wanha herra (Den gamle herren), är veterligen världens äldsta i sitt slag och torde vara av inhemskt ursprung.

Tidiga exempel på nya användningsändamål

Det tidiga exemplet från Brahestad visar hur naturligt det går att för hamnbyggnader finna nya användningsändamål som passar omgivningen. Ett annat liknande fall finns i Helsingfors, där den näst äldsta byggnaden i stadskärnan, tull- och packhuset från 1765, år 1920 ändrades till poliskammare i Kronohagen. På 1970-talet flyttade parkeringsövervakningen in i huset. Stenhuset renoverades, och nästa som flyttade in var Finska Litteratursällskapets bokhandel och förlagsverksamhet.  Också det av Gustaf Nyström ritade vackra tull- och packhuset på Skatudden från år 1901 används numera för nya ändamål. De inuti väl bevarade lokalerna inrymmer bl.a. ett stort antal företag med östhandel.

Byggnader som betjänar trafiken har ofta ansetts kunna användas också för annat. Medan den av Eliel Saarinen ritade huvudjärnvägsstationen i Helsingfors ännu var halvfärdig år 1915, inrymdes i denna ett temporärt krigssjukhus för de ryssar som hade sårats i första världskriget. På grund av de instabila tiderna invigdes byggnaden för det avsedda syftet först år 1919. Redan ett år tidigare hade Saarinen tillsammans med Bertel Jung gjort upp ett utkast till generalplan för Helsingfors med föreslag om att centraljärnvägsstationen skulle flyttas till Böle. Saarinen ansåg att järnvägsstationen i centrum, som höll på att bli färdig, kunde användas som post- och telegrafcentral och de överbyggda perrongerna som livsmedelshallar.

Under de senaste decennierna har många element i vår bebyggda kulturmiljö börjat återanvändas. Samhällets snabba strukturomvandling har vid sidan av många andra faktorer lett till att inte bara stationer och hamnbyggnader utan också produktionsanläggningar, vårdinrättningar, kaserner och fängelser har tömts.  För att hitta ersättande funktioner har fastighetsinnehavarna varit tvungna att vara fyndiga.  Hamnarna har kanske varit föremål för de största förändringarna. Omställningarna i lager- och stuveriverksamheten och trafikproblemen i stadskärnorna har lett till att hela hamnområden har lanserats för nya användningsändamål.

Strandvyer attraherar

Havsstrandsläget har förvandlat de gamla hamnarna till eftertraktade bostadsområden. I Gräsviken i Helsingfors och på stränderna invid Aura å har nya höghus vuxit upp i närheten av de före detta hamnområdena. I Gräsviken började man bygga nästan från rent bord – endast de ståtliga fabriksbyggnaderna på Sundholmen fick stå kvar för att påminna om områdets industriella förgångna. I Åbo lyckades man däremot sammanknyta de gamla industribyggnaderna och de nya bostadshusen i området. Wärtsiläs, Åbo ångbryggeris och Åbo kakelfabriks gamla byggnader på den västra åstranden har fått nya aktiva användare liksom fastigheten Manilla på den östra stranden, som räddades tack vare en medborgarrörelses insatser. I Helsingfors planeras för tillfället nya bostadsområden på Busholmen och i Västra hamnen.

Den mest omfattande återanvändningen av enskilda hamnbyggnader har genomförts på Skatudden i Helsingfors med ett representativt urval bevarade lagerbyggnader från 1860-talet framåt. Magasinområdet på den norra stranden av Skatudden fick på 1980-talet en ny detaljplan, som utgick ifrån att lagerbyggnaderna i rödtegel skulle bevaras. De nya aktiviteterna skulle inrymmas i byggnaderna utan väsentliga omdaningar av den värdefulla stadsbilden. Snart flyttade olika slags företag – restauranger, utställningsarrangörer, damfriseringar och affärer – in i magasinen. Den tidigare rätt så tysta strandgatan piggnade till och förvandlades till en populär promenadförbindelse mellan Skatudden och stadskärnan.

Magasinens många användningsmöjligheter

I början av 1890-talet gavs en förordning om allmänna upplagsmagasin med rätt att ge ut warranter, dvs. upplagsbevis, för otullade varor som lämnats in för förvaring. I slutet av 1800-talet byggde Helsingfors Magasinaktiebolag flera warrantmagasin på Skatudden. På 1980-talet övertogs de av nya användare.

Först renoverades de gamla dubbelmagasinen, som togs i bruk som mäss- och utställningslokaler år 1985. Sålunda föddes Wanha Satama, som sedan dess har varit ett vitalt evenemangscenter. Vid samma tid renoverades tegelmagasinen på granntomten för nya ändamål, det ena för Finlands filmstiftelse och det andra för utrikesministeriet.