Första sidan » Bevarande och vård » Artiklar » Utsatta interiörer
Utsatta interiörer
Irma Lounatvuori, Museiverket
En aktuell fråga inom vården av kulturarvet är skyddet av offentliga interiörer. På grund av en omfattande renoveringsverksamhet befinner sig de offentliga interiörerna i ett ständigt förändringstryck, och de historiska interiörerna är allvarligt hotade. När man projekterar renoveringar av historiska byggnaders fasader och konstruktioner utgår man från att dessa ska bevaras. Däremot är ombyggnadsbehovet i interiörer ofta större och rytmen mer hektisk. Även en fortsatt ursprunglig användning kan utgöra ett problem då de antagna och faktiska kraven förändras med övergången till ny teknik, nya arbetarskyddsregler och ny kundkrets eller med utvecklingen inom lagstiftning och bestämmelser. Stiluppfattningarna och värderingarna har förändrats nästan från generation till generation. Ofta förringar man tidigare tidsperioders arkitektur och stiluppfattningar.
Interiörerna gömmer historiska skikt
Under upplysningstiden täcktes de medeltida kyrkornas kalkmålningar, eftersom de ansågs strida mot den ljusa gustavianska rumsuppfattningen. Senare målade man på samma sätt i uniformt ljus kulör över de färggranna och rikt mönstrade interiörerna och trappuppgångarna från 1800-talets slut. På 1960-talet behövdes försvarstal för nyrenässansens arkitektur i tidskriften Arkkitehti och en stor jugendutställning på Ateneum för att återställa uppskattningen av dessa svunna arkitekturperioder. De invändiga ytorna har alltid förnyats med några decenniers mellanrum. På så sätt har det uppkommit interiörer som speglar olika tidsperioder och som i bästa fall bildar värdefulla skikt. Det är just sådana interiörer som förstörs om man renoverar med sikte på att framhäva det ursprungliga. Efterkrigstidens enkla arkitektur och material upplevs ofta som allt för anspråkslösa och byts ut i samstämmighet med dagens estetiska uppfattningar.
Interiörerna har antikvärde
Attityderna till bygg- och inredningsmaterial vandrar hand i hand med stilvärderingarna. Individuella utrymmen och detaljer som karaktäriserar den arkitektoniska helheten ersätts ofta med standardlösningar och -produkter. Samtidigt som antikaffärerna säljer högt prissatta föremål och möbler som ingått i gustavianska interiörer eller jugendinteriörer, förstörs rumsordningarna, fönstren, dörrarna och ugnarna i interiörerna från samma stilperioder utan att man inser deras så kallade antikvärde och betydelse som en del av det som skapar interiören. Också föremål från 1940- och 1950-talen har ett försäljningsvärde, men interiörerna från samma decennier förringas.
Inredningen byts ofta ut enligt modet
Förändringstempot i fråga om interiörer accelererar allt mer, och modet förändras och förnyas i allt kortare cykler. Inredningen har förvandlats till en engångsartikel, som byts ut enligt ett kortlivat mode eller den nya ägarens eller användarens egen smak. Detta gäller i synnerhet offentliga och kommersiella lokaler, men också bostadsarkitekturen. Historien ses i vissa fall som ett marknadsvärde, men man gestaltar inte interiörens samband med en byggnads arkitektur; ägaren anses fritt kunna besluta om interiören och byta ut materialen. Historien kan således utplånas och ersättas med stilar och material som behagar användaren mer.
Tekniken orsakar onödiga ombyggnader
De nya verksamhetskraven i affärs- och servicelokaler beror på förändrade serviceformer. Om en affärslokal ändras till självbetjäningslokal förutsätter det att den fasta inredningen, som karaktäriserar affären eller kontoret och som har formgivits uttryckligen med avseende på den aktuella lokalen, förstörs. När servicen börjar bygga på nya tekniska anordningar förutsätts det att de tidigare fasta expeditionsinredningarna omformas, vilket alltför ofta löses med standardinventarier som är främmande för servicelokalens arkitektur och stilperiod. Detta berör lika väl butiker, banksalar och apotek som kontorslokaler och offentliga lokaliteter i affärsföretag.
De individuella inredningarna har försvunnit
Knappast en enda av andelshandelns funktionalistiska butiker eller de små noggrant designade specialaffärerna (kött- och brödaffärer samt konditorier) som presenterades till exempel i tidskriften Arkkitehti på 1930-talet har bevarats i affärskedjornas nuvarande standardiseringsvåg. Detsamma gäller restauranginteriörerna. De förenhetligas och ”moderniseras” i enlighet med rådande marknadsidéer och övernationella inredningsmallar. Restaurangkedjornas affärsidéer och inredningsmål har till och med fastställts i skriftliga utformningsanvisningar. De så kallade trendrestaurangernas livscykel kan begränsa sig till så litet som ett år. I många restauranginteriörer skapas historia på konstgjord väg. Man har dock i allt högre grad börjat uppskatta den charm som stamkrogarnas patina och slitenhet bidrar till.
Möjligheter att skydda interiörer
En byggnad bildar alltid en helhet och utgör summan av alla dess delar. Interiören, rumsdispositionen och rumsindelningen utgör en viktig del av arkitekturen och en byggnads kulturhistoria. Interiörerna och de fasta inredningarna bör betraktas som hela konstverk och historiska dokument. När offentliga lokaler, banker, biografer, restauranger och samlingslokaler ändras eller försvinner väcker det debatt.
Frivillig och omdömesgill renovering som grundar sig på tillräcklig kunskap om byggnader, värdefulla lokaliteter och deras konstruktionsmässiga detaljer frambringar de mest lyckade lösningarna. Bevarandet av de kulturhistoriska värdena kan tryggas långt framöver genom myndighetsbeslut och officiella regelverk om skydd av landets nationella kulturarv.
I skyddsbeslut med stöd av byggnadsskyddslagen (60/1985) ges detaljerade skyddsbestämmelser. Oftast gäller bestämmelserna den ursprungliga rumsindelningen och den fasta inredningen, varmed avses dörrar, paneler, listverk, ugnar och detaljer som gjorts uttryckligen med avseende på rummet i fråga. När skyddade objekt renoveras ska material och ytbehandlingar som motsvarar de ursprungliga användas. Förordningen om skydd för staten tillhöriga byggnader (480/1985) kompletterar byggnadsskyddslagen. Om en statsägd byggnad säljs till en privat ägare fastslås skyddsbestämmelserna av Museiverket.
Enligt markanvändnings- och bygglagen (132/1999) kan detaljplanerna omfatta även skyddsbestämmelser för lokaler som definieras som offentliga. Helsingfors är en föregångare när det gäller att upprätta rätt långtgående detaljplanebestämmelser om skydd av interiörer. Från och med 1990-talet har det nästan blivit till kutym att skyddet av offentliga lokaler, banker, trapphus, festsalar och samlingslokaler har utsträckts till att omfatta också interiörerna. I Helsingfors fastställs skyddsmålen av Helsingfors stadsmuseum, medan övervakningen av verkställigheten ankommer på byggnadstillsynen.
Alla kyrkor som har byggts före år 1917 har skyddats med stöd av kyrkolagen (1054/1993). Skyddet omfattar också den fasta inredningen i kyrkobyggnaderna samt därtill hörande målningar och konstverk. Beslut om skydd av nyare kyrkoarkitektur tas av kyrkostyrelsen. Av de kyrkor som har byggts efter år 1917 omfattas 42 av sådana beslut; besluten gäller också värdefulla karaktäristiska drag i kyrkornas interiörer. Lagen om ortodoxa kyrkan (985/2006), som trädde i kraft i november 2006, innehåller liknande bestämmelser om skydd och renovering av kyrkor och bönehus.
Apotekens kulturhistoriska betydelse består uttryckligen i de rumshelheter som den fasta inredningen och de av funktionen påkallade detaljerna skapar. I lagen om apoteksavgift (701/2002) har intagits en bestämmelse om nedsättning av apoteksavgiften om apotekaren bevarar en inredning som har bedömts vara kulturhistoriskt värdefull.
