Första sidan » Bevarande och vård » Artiklar » Tillämpningen av byggnadsskyddslagen
Tillämpningen av byggnadsskyddslagen
Hertta Rutanen, miljöministeriet
Satu-Kaarina Virtala, miljöministeriet
Miljöförvaltningen ansvarar för tillämpningen av byggnadsskyddslagen. Den regionala miljöcentralen beslutar om tillämpningen av lagen, och miljöministeriet bekräftar beslutet och fungerar som första besvärsmyndighet. När det gäller statsägda byggnader lämnas skyddsframställningen till miljöministeriet, som också avgör ärendet.
Föremål för skydd som avses i byggnadsskyddslagen är byggnader, byggnadsgrupper och bebyggda områden som har kulturhistorisk betydelse med hänsyn till byggnadshistoria, byggnadskonst, särskilda miljövärden, en byggnads användning eller med den förknippade händelser, eller en byggnads egenart eller typiska karaktär. Skyddet kan också gälla en bro, brunn eller annan konstruktion, till exempel en jordkällare. Till byggnaden hänförs dess fasta inredning. Också en park eller annat anlagt eller planterat område i anslutning till en byggnad kan vara föremål för skydd. En del av byggnaden eller byggnadens fasta inredning kan också vara föremål för skydd. En park som är skild från en byggnad, till exempel Esplanadparken i Helsingfors, skulle inte kunna skyddas med stöd av byggnadsskyddslagen. Däremot kan parker antecknas som skyddsobjekt i en detaljplan.
Bevarandet tryggas främst med en detaljplan
Enligt byggnadsskyddslagen tryggas bevarandet av byggnader, byggnadsgrupper och bebyggda områden i första hand med en detaljplan. I planläggningsförfarandet, som ska basera sig bl.a. på tillräckliga utredningar, avgörs genom demokratiskt beslut principerna för hur ett område ska utvecklas, olika intressen och mål pusslas ihop. Även de ekonomiska aspekterna beaktas.
Med stöd av byggnadsskyddslagen kan man besluta att nationellt betydelsefulla objekt på ett detaljplaneområde förklaras skyddade, men skyddet är dock inte självklart; tillämpningen av byggnadsskyddslagen är alltid en avvägningsfråga. Utöver en byggnads eller ett objekts kulturhistoriska betydelse ska man avväga hur ändamålsenligt det är att skydda objektet. Lokalt, regionalt eller landskapligt betydelsefulla objekt på ett planeringsområde skyddas inte med stöd av byggnadsskyddslagen, om det är möjligt att förklara dem skyddade med hjälp av planläggning.
Om en kommun av en eller annan orsak inte vill utarbeta en detaljplan för området ger detta dock inte anledning till att tillämpa byggnadsskyddslagen. Om en plan är uppenbart föråldrad och inte beaktar kulturhistoriskt betydelsefulla byggnader kan miljöministeriet beordra kommunen att uppfylla sin planeringsskyldighet (f.d. planläggningsuppmaning). Därefter ska kommunen utarbeta en ny plan för området inom en bestämd tid. Om planen uppfyller de stipulerade kraven på innehållet, kan miljöförvaltningen inte ingripa i planens innehåll.
Skyddsframställning lämnas till den regionala miljöcentralen
Ett byggnadsskyddsärende anhängiggörs antingen på framställning eller på den regionala miljöcentralens eget initiativ. Ett ärende kan anhängiggöras av byggnadens ägare eller den kommun inom vilken byggnaden är belägen, av ett landskapsförbund, en statlig myndighet eller en registrerad förening på den ort där byggnaden är belägen.
Framställningen om att en byggnad ska förklaras skyddad lämnas till den regionala miljöcentral inom vars område byggnaden är belägen. Framställningen ska innefatta uppgifter om var byggnaden är belägen, på vilka grunder framställningen görs och vem som äger den. Framställaren ska också motivera sitt berättigande/sin rätt att göra en framställning enligt lagen. Allra bäst framgår framställarens ställning av ett lagfartsbevis eller ett utdrag ur föreningsregistret. Av ett föreningsregisterutdrag framgår det också vem som har rätt att teckna föreningens namn. Om det finns fotografier, kartor eller andra uppgifter om objektet ska de gärna bifogas framställningen.
Miljöcentralen kan också anhängigöra ett ärende på eget initiativ. I praktiken sker det oftast när miljöcentralen delgivits en ansökan om rivningstillstånd.
Ett åtgärdsförbud förhindrar att värdet äventyras
Så fort miljöcentralen får en framställning om skydd enligt byggnadsskyddslagen beslutar centralen vanligtvis omgående om ett åtgärdsförbud. Syftet med ett åtgärdsförbud är att förhindra att en byggnads kulturhistoriska värde äventyras. Miljöcentralerna försöker definiera ett åtgärdsförbud noggrant, eftersom man med ett förbud inte vill förhindra underhållsåtgärder eller nödvändiga serviceåtgärder på en byggnad. Ett åtgärdsförbud är i kraft tills byggnadsskyddsärendet vunnit laga kraft. Besvär mot ett åtgärdsförbud kan lämnas hos högsta förvaltningsdomstolen. Miljöcentralen ska avgöra ett skyddsärende inom två år efter fastslaget åtgärdsförbud.
Skyddsbehovet utreds med hjälp av utlåtanden
Vanligtvis utreder miljöcentralen behovet av att skydda ett objekt genom att be om ett expertutlåtande antingen av Museiverket eller av ett landskapsmuseum som ingått ett avtal med Museiverket. Utlåtanden begärs även av objektets ägare, ifall ägaren inte är den som gjort framställningen, av objektets eventuella innehavare och av den kommun där objektet är beläget. Dessa behöver inte ge ett utlåtande med anledning av skyddsframställningen, men de ska beredas möjlighet därtill. I sitt utlåtande ger Museiverket i allmänhet även ett förslag till skyddsföreskrifter. Utöver utlåtanden kan miljöcentralen i ärendet ordna förhandlingar och syneförrättningar, dit alla parter kallas. Förhandlingarna och syneförrättningarna har visat sig vara nyttiga i synnerhet när det rått oenighet om ett objekts betydelse.
I mån av möjlighet ska skyddsföreskrifterna utarbetas i samförstånd med ägaren och det kringliggande områdets ägare. Ägaren deltar ofta i diskussionerna, och i varje fall ger miljöcentralen Museiverkets förslag till skyddsföreskrifter till ägaren för kännedom och för kommentarer. Däremot hörs grannarna sällan, kanske därför att skyddsföreskrifterna sällan ändrar det rådande läget med tanke på grannarna.
När alla utlåtanden och utredningar har införskaffats fattar miljöcentralen beslut i ärendet. Om objektet inte skyddas förblir miljöcentralens beslut i kraft, ifall det inte överklagas. Besvär anförs hos miljöministeriet. Om miljöcentralen beslutar att skydda objektet ska beslutet underställas miljöministeriet för fastställelse. Skyddsframställningar som är underställda miljöcentralen kan också överklagas hos miljöministeriet.
Miljöministeriet fastställer eller förkastar
Ett byggnadsskyddsärende kan tas upp i miljöministeriet som ett s.k. underställningsärende. När miljöcentralen har fattat ett positivt skyddsbeslut som inte överklagats, begär miljöministeriet inte längre utlåtanden i ärendet. Ibland avviker motiveringarna till ett positivt skyddsbeslut till sina grunder i väsentlig grad från andra objekt som förklarats skyddade, och då kan ministeriet låta bli att fastställa ett skyddsbeslut. Ibland är skyddsföreskrifterna alltför stränga och strider till och med emot byggnadsskyddslagen. Då kan ministeriet ändra dem. Om ministeriet ämnar fastställa ett skyddsbeslut enligt Museiverkets ståndpunkt ska ministeriet begära ett utlåtande av undervisningsministeriet. Miljöministeriet behandlar således ett ärende med tanke på såväl ändamålsenligheten som lagligheten.
Ett byggnadsskyddsärende som kommit till ministeriet i form av besvär sänds till den regionala miljöcentralen som ger ett utlåtande med anledning av besvären. Samtidigt ber ministeriet att miljöcentralen begär parternas svaromål med anledning av besvären innan centralen ger sitt eget utlåtande. När miljöministeriet fått dessa handlingar, och vid behov ytterligare ett nytt utlåtande av Museiverket, fattar ministeriet beslut i ärendet. Beslutet fattas av ministern. Beslutet kan överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen om beslutet är lagstridigt.
Svårt att definiera fast inredning
I praktiken har i synnerhet definieringen av fast inredning vållat huvudbry. Definitionen omfattar inte t.ex. möbler eller armaturer som en känd och erkänd formgivare designat för ett visst utrymme. Ofta är det omöjligt att skydda inomhusutrymmen med stöd av byggnadsskyddslagen eftersom objekt som är värda att skyddas inte kunnat definieras som fast inredning. Fabrikernas produktionslinjer och maskiner är inte heller sådan fast inredning som kan skyddas med stöd av byggnadsskyddslagen. Väggmålningar och arkitektoniska utsmyckningar är också knepiga. Enligt byggnadsskyddslagen får sådana inte rivas eller ändras, överdras med puts eller målas om innan Museiverket har underrättats. Museiverket ska beredas tillfälle att låta kopiera eller fotografera dem. Skyddsföreskrifter om fast inredning har utfärdats för bl.a. Järnhuset och Fazers kafé på Glogatan i Helsingfors.
Även ekonomiska ansvarstagare behövs
De mest problematiska situationerna är kanske de där föreningar eller medborgarorganisationer gör framställningar om andras egendom. Ofta sker det i en situation där ett s.k. detaljplaneskydd redan konstaterats vara omöjligt. Föreningarna framställer vanligtvis en ny användning av byggnaden, i synnerhet om objektet vid den aktuella tidpunkten inte används. I många fall är det av avgörande betydelse att finna en ny användning eller en ny ägare för att byggnaden säkert ska kunna bevaras.
Problemet är inte att göra framställning om att skydda ett objekt och att föreslå en eventuell ny användning för en byggnad. Däremot är det ett problem om man med en framställning enbart vill förhindra att en byggnad rivs utan att antingen den nuvarande eller framtida ägaren tar ekonomiskt ansvar för att byggnaden iståndsätts och säkert bevaras eller för en eventuell utveckling av området. I dessa fall kan motiveringarna till skyddsframställningen förbli otillräckliga, och objektet kan även sakna den kulturhistoriska betydelse som byggnadsskyddslagen förutsätter.
Artikeln har publicerats i ICOMOS Finlands medlemstidning 2007