Första sidan » Bevarande och vård » Artiklar
Huset Oma Tupas skyddsplan väntar på bekräftelse
Matti Huusari, arkkitekt.
I juli 1917 grundade bönderna i Ikalis föreningen Ikaalisten Maanviljelijäin Liitto (Jordbrukarnas förbund i Ikalis). Ett av de första målen var att bygga ett eget samlings- och festhus. Byggnadsarbetet inleddes år 1919. Projektet visade sig vara övermäktigt, arbetstakten avtog för att slutligen avstanna helt. Föreningen, som hade ändrat sitt namn till Ikaalisten Kunnan Maataloustuottajain yhdistys (Föreningen för lantbruksproducenterna i Ikalis kommun) sålde byggplatsen inklusive tillbehör år 1923 till mantalskommunen, som leddes av i stort sett samma bönder. Huset blev färdigt år 1924.
Senare fungerade huset Oma Tupa som skyddskårshus, varefter det först övergick i statens ägo, sedan återigen i mantalskommunens ägo och slutligen i de ursprungliga byggarnas, lantbruksproducenternas, ägo. Mantalskommunen lät genomföra en grundlig renovering av byggnaden i början av 1950-talet.
I början av 1970-talet ville den nya ”gamla” ägaren sälja huset vidare till Ikalis köping. Ledningen och en lokal byggnadsfirma gav ett bud i ett nytt fastighetsbolags – statens ämbetshus – namn. Ägarna förkastade anbudet.
Huset såldes för att rivas
1970-talet var en svår tid för Oma Tupa. Det fanns ingen användning för huset på samma sätt som tidigare, underhållet blev dyrt och man borde också ha investerat i renoveringar. Lantbruksproducenterna ansåg det vara bäst att avstå från oket, och i början av år 1988 sålde de Oma Tupa till ett konsortium bestående av en lokal bank och en byggnadsfirma till ett rätt hyfsat pris. Köparnas avsikt var att riva Oma Tupa och bygga två höghus på tomten.
Rivningstillstånd beviljades inte
Vid Museiverkets inventering 1976 klassificerades byggnaden som ett objekt som ovillkorligen skulle bevaras. Utlåtandet garanterade att ingen miljömyndighet kunde ge rivningstillstånd för Oma Tupa. Museiverket påminde därtill Ikalis stad om byggnadens värden i sina utlåtanden år 1977, 1983 och 1988. Länsstyrelsen fastslog inte den plan som staden hade utarbetat för tomten; tvärtom skyddade länsstyrelsen fastigheten Oma Tupa med stöd av byggnadsskyddslagen.
Miljöministeriet upphävde skyddet
Ägaren överklagade skyddsbeslutet. På basis av en ändring i byggnadsskyddslagen övergick skyddsärendet i statsrådet för behandling i miljöministeriet. Efter sex och ett halvt års prövning godkände miljöministeriet besvären och upphävde skyddet. Enligt ministeriet är byggnaden nog värd att skyddas, men den ska skyddas med stöd av byggnadslagen i anknytning till planläggningen.
Byggnaden skyddas med stöd av detaljplanen
Eftersom Ikalis stad inte vidtog planläggningsåtgärder, ansåg den bank som blivit ensam ägare till Oma Tupa att behovet av att skydda byggnaden hade upphört och anmälde att huset kommer att rivas. Miljöministeriet svarade genom att beordra staden att planlägga Oma Tupa-området. I samband med planläggningen måste man utreda de byggnads- och kulturhistoriska värdena på området och huruvida de skulle bevaras. Arbetet med detaljplanen hade tid till utgången av augusti år 1999. Skyddsplanen fanns till påseende i mars 2007, och inga betydande anmärkningar lämnades in.
En förening grundades för att skydda Oma Tupa
I november 1998 bedömde en grupp vänner av gamla byggnader i Ikalis att Oma Tupa hinner murkna på trettio år medan staden, banken och miljömyndigheterna behandlar ärendet. De grundade en förening, vars enda syfte var att rädda Oma Tupa. Föreningen började utreda byggnadens skick och renoveringsbehov samt användnings- och finansieringsmöjligheterna.
Dragspelsmusiker finansierade förvärvet av stugan
Huset stod ouppvärmt i tiotals år och hade hunnit förfalla allvarligt, men inte så långt att man inte skulle kunna renovera det. Renoveringsplanerna blev färdiga år 2000. Förhandlingarna med banken om att köpa huset slutade i en affär den 11 december 2000. Finlands Dragspelsförbund köpte på förhand användningstid i Oma Tupa för 21 000 euro, vilket i själva verket var köpeskillingen för huset.
Föreningen fick bidragsbeslut från Birkalands TE-central och miljöcentralen samt Finlands Hembygdsförbund, som delade ut undervisningsministeriets tipsmedel för renovering av föreningshus. Också Ikalis stad gick med på att bevilja ett bidrag. Den lokala Andelsbanken lovade belåna projektet.
Föreningen ansvarade för byggnadsentreprenaden
Renoveringsarbetet inleddes i början av år 2001. Frivilligt arbete hade förstås gjorts också tidigare. Arbetet framskred nästan som planerat ackompanjerat av en ständig brist på pengar. 18 personer arbetade på platsen i olika långa arbetspass. Därtill arbetade där vvs- och elentreprenörer. Omkring 15 000 timmars frivilligarbete utfördes. Möteslokalerna på 675 kvadratmeter blev färdiga hösten 2002, och följande år stod festlokalerna på 510 kvadratmeter färdiga. Invigningen firades den 22 november 2003.
Huset är alltjämt hotat
Oma Tupa fick bidrag på totalt 627 000 euro för renoveringen. När huset stod färdigt uppgick banklånen till 616 000 euro. Hittills har man kunnat amortera närmare hundratusen euro på lånet. Vi är givetvis tacksamma för alla bidrag, men det är många saker som förvånar.
TE-centralerna har en mycket märklig kostnadsberäkningspraxis. Beräkningen ska göras utgående från jord- och skogsbruksministeriets arbets- och materialenhetspriser. Priserna är avsedda att tillämpas närmast på svinhusbyggen. Det är klart att de överhuvudtaget inte kan tillämpas på renoveringen av en värdefull byggnad. Enligt vår egen beräkning skulle till exempel husets vvs- och elinstallationer kosta 250 000 euro, enligt TE-centralens anvisningar 85 000 euro. De slutliga kostnaderna uppgick till 270 000 euro. TE-centralen betalar ett bidrag som uppgår till en viss procent av deras egen beräkning. Det höjer oundvikligen husets lånebörda.
Fastighetsskatten höjdes radikalt
När renoveringen av Oma Tupa inleddes var fastighetsskatten 116 euro. Staden återbetalade skatten som verksamhetsbidrag. Under renoveringsarbetet avskaffades verksamhetsbidragen. Överraskningen var rätt stor när föreningen fick fastighetsskattesedeln för år 2004. Fastighetsskatten hade fyrtiosexfaldigats till 5 400 euro!
Med samlade krafter kunde alla sammanslutningar i Ikalis som ägde föreningshus förmå fullmäktige att besluta om en återbetalning av skatterna för år 2006 och 2007, men samtidigt som kommunens ekonomi försvagas är det inte sagt att samma möjligheter finns i framtiden. Fastighetsskatten borde avskrivas helt för alla skyddade byggnader för att vi ska kunna rädda det lilla byggnadsarv som vi har.
Kulturprojekt behöver ett eget garantikontor
Många utmärkta föreningsprojekt har säkert fallit på att lånade pengar är så dyra. Vi borde få ett garantikontor för kulturprojekt till exempel i anknytning till statsgarantianstalten. Jämfört med industrigarantier kunde sammanslutningarna med obetydliga insatser åstadkomma betydliga aktiviteter, när sammanslutningarna får en stadig grund för sina projekt och samtidigt kan minska på utgifterna genom att på allvar konkurrensutsätta sina banklån.
Ett nytt hot har också uppenbarat sig på sammanslutningarnas himmel. Beskattningen av frivilligt arbete. Tänker man verkligen döda föreningarnas slit, som åstadkommit så mycket gott och vackert?
Arkitekt Matti Huusari har planerat renoveringen av Oma Tupa. Artikeln bygger på en artikel i tidningen Asu&Rakenna 2/2007.
.