Första sidan » Reparation » Artiklar » Starka färger till heders
Starka färger till heders
Anu Laurila och Kaija Kiiveri-Hakkarainen, Museiverket
Vid restaurering eller renovering av byggnader görs olika utredningar som grund för planeringen. Dessa omfattar bland annat en byggnadshistorisk utredning samt en färg- och materialundersökning. Med stöd av den byggnadshistoriska utredningen försöker man förstå de ändringar som har gjorts i byggnaden, orsaker och följder, samt bedöma vad som representerar vilken tidsperiod i den nuvarande formen. Med färgundersökningen utreds i sin tur hurdana färgsättningar byggnaden tidigare har haft , hur många gånger de olika ytorna har målats och hur färgvärlden har förändrats. Samtidigt försöker man utreda vilken typ av färger som har använts. Ofta är den färgsättning som syns på ytan av en gammal byggnad inte den ursprungliga eller ens något åt det hållet. Mycket ofta har tendensen varit att färgerna blivit ljusare och att nyansskillnaderna utjämnats ju längre fram i tiden man kommer.
Rödmylla och halmgult
Varje tidsperiod har en karaktäristisk färgskala. Användningen av färger i fasaderna har spritt sig enligt exempel från det offentliga byggandet. Under barocktiden började man måla prästgårdar och rådhus med rödmylla. Med ljusgult sökte man under nyklassicismens tid en illusion av sandstensbyggnader, men rödmyllan var ändå fortfarande den mest populära utomhusfärgen för en byggnad. Under empiretiden föredrog man i de inre utrymmena färgserier, utomhusfärgerna blev mångsidigare och omfattade förutom halmgult också ljusblått och ljusgrått. Detta gällde ändå enbart byggandet i stadscentrumen, de vanliga bostadsbyggnaderna förblev omålade eller röda. Under nystilarnas tid i slutet av 1800-talet blev färgskalan mörkare och rikare, olika nyanser av brunt användes mycket, likaså trä- och stenimitationer. Funktionalismen i sin tur var inte så svartvit som man i allmänhet tror, utan då användes som effekt bland annat starkt rött, turkos och olika glansskalor på färgen.
Ofta händer det att man med iver ger sig in på ett restaureringsprojekt. Först beslutar man sig för att utreda hur denna byggnad ursprungligen såg ut och sedan återställer man dess forna glans även i fråga om färgerna. Paniken slår till när konservatorn har skrapat fram färgstegen och det klarnar vilka byggnadens gamla, starka eller mörka färger var. Vi vill ju inte ha så mörk eller stark färg! I detta skede börjar man fundera på hur mycket ljusare färgskala som kunde användas för att passa nutidsmänniskans smak och preferenser. Samtidigt ändras också nyanserna på de färger som har hittats från till exempel ”smutsbrunt” till den idag så moderna nyansen ”caffe latte” eller från ”för kallt” grönt till en något klarare nyans. Eller så använder man samma gula som i grannskapet har använts för att måla många andra gamla byggnader.
Djärvhet i användningen av färger
Vart försvann det ursprungliga målet att återställa byggnaden i en form som den är värdig? En form där de äkta färgnyanserna utgör en väsentlig del av fasadindelningen eller av atmosfären i de inre utrymmena. Är vi nutidsmänniskor för rädda att använda färger? Tål vi inte starka eller mörka färger som ger upplevelser och skapar atmosfärer, accentuerar detaljer eller tonar ner sekundära drag? Vad är det som vi är rädda för i färger?
Största delen av nybyggena är ljusa, på såväl insidan som utsidan. Detta är kontroversiellt under en tid då färgfabrikernas färgkartor inklusive sortiment är enorma, med tiotals nyanser av varje färg.
Tidigare fanns det bara några få pigment som färgerna nyanserades med, men resultatet var ändå en harmonisk och mångsidig färgvärld. Vissa nyanser var på grund av färgråvaran så dyra att de användes enbart i små doser. Också förmögenhet visades genom överdådig användning av dessa dyra nyanser.
Med färger framhävs eller nedtonas byggnadsdelar i arkitekturen, med färger skapas atmosfär och färgernas interaktion är i allmänhet mycket medveten och genomtänkt Idag grundar sig beslutet om att inte använda mörka eller starka färger ofta på betraktande av små färgmodeller som limmats på vitt papper. Då kan enbart få tänka sig hurdan inverkan färgen har på själva byggnaden. Färgerna ratas som för mörka eller starka. Färgerna utgör ändå en viktig del av helheten av en byggnad och de byggda miljöerna. En återgång till starka eller mörka nyanser kunde säkert i fråga om många objekt få allmänt godkännande, om man bara vågade använda dem.
Om en byggnad repareras i restaureringssyfte, ska slutresultatet grunda sig på fakta, inte på smakfrågor eller preferenser. Restaureringsarbetet förutsätter att man redan innan planeringen inleds har utrett byggnadens förflutna och olika tidsskeden i fråga om färgsättningen. Då kan man planera med stöd av fakta och göra medvetna val också i fråga om färger. I ett restaureringsobjekt är färgerna inte en smakfråga!