Första sidan » Reparation » Artiklar » Know-how överförs från en person till en annan
Know-how överförs från en person till en annan
Anu Laurila, Museiverket
.jpg "Det första skrået inom byggnadsbranschen i Finland grundades av murare år 1637. Maire Heikkinen, Museiverket/Byggnadshistoriska avdelningen.")
I Finland byggdes de traditionella träbyggnaderna i allmänhet enligt knuttimmertekniken av gran- eller furustockar. I stenbyggnaderna användes däremot natursten och brända lertegel. Både trä- och stenbyggnader behandlades med puts eller målfärg. Träytor skyddades också med brädfodring och pärtor. De gamla arbetsmetoderna var hantverksdominerade tekniker, där hantverkarens färdigheter hade stor inverkan på slutresultatet. Därför har yrkeskunskap stor betydelse också i restaureringen av historiska byggnader.
Know-how ingår i det traditionella byggandet
Enligt Ilkka Niiniluoto har begreppet know-how två betydelser, av vilka den första är ”det kunnande som färdigheter ger” och den andra ”kunskaper om färdigheter”. Enligt dessa definitioner ger upprepade övningar färdigheter och ökar samtidigt kunskaperna bland dem som utövar färdigheterna. Det som kan förstås med know-how inom det traditionella hantverksdominerade byggandet är genomförandet av byggnadsarbetet från och med den tidpunkt då man har fattat beslut om materialet och börjar göra en byggnad av detta. Know-how inom byggande är människans val av, inverkan på och spår av hantverk i naturmaterial, vilket också omfattar insikter om och utnyttjande av materialets karaktär i byggandet. Traditionellt användes muskelkraft för bearbetningen av materialet och därför måste arbetsmängden minimeras. Därför lönade det sig inte att välja sådana lösningar som skulle ha stridit mot materialets karaktär. Likaså valdes det virke som skulle bearbetas i stor utsträckning enligt den teknik som skulle tillämpas.
Också i en anspråkslös byggnad som har byggts enligt traditionella metoder syns spåren av byggarnas arbete. Tapio Hirvonen, Museiverket/Byggnadshistoriska avdelningen.
Spåret av arbetet ger en bild av hantverkaren
”Spåret av arbetet” är en bra term för att beskriva hur hantverkarens know-how har påverkat slutresultatet. Spåret av arbetet kan indelas i två olika typer: det som inte helt kan förutspås och det som är definierat på förhand. Hantverkarens know-how har stor betydelse för alternativ som är svåra att förutspå. Ett extremt exempel på det andra fallet är en helt automatiserad process, där slutprodukten i fråga om alla egenskaper är definierad på förhand. Det traditionella, förindustriella byggandet hör klart och tydligt till den typ där slutprodukten beror på byggarens know-how och spåret av arbetet aldrig helt kan förutspås. Ett sådant arbete producerar naturligtvis en varierande och mångformig miljö.
Ett exempel är en anspråkslös stockbyggnad som har gjorts av en folkbyggare och där varje detalj och yta visar byggarens know-how. Materialets andel av byggnadens utseende är ett resultat av byggarens val och kunnande samt delvis också av tillfälligheter, till exempel virkets karaktär. Fastän alla gamla stockbyggnader är mycket likartade i fråga om konstruktionerna, förekommer det också variationer tack vare spåret av arbetet och byggarens individuella know-how. Också i målararbetet påverkar målarens spår av arbetet slutresultatet. Målaren tillverkade egna färger, och hans know-how påverkade därför hur väl målarfärgen, nyanseringen och färgkombinationerna lyckades. Målarens hantverkskunnande syntes också i hur jämn den målade ytan blev och i rytmen av penseldragen.
.jpg "Rödmylla kokas på Urajärvi herrgård. Före den industriella tillverkningen av målarfärger tillverkade målarna själva färgen på arbetsplatsen enligt recept som de hade goda erfarenheter av. Museiverket/Byggnadshistoriska avdelningen.")
Inlärning vid sidan av arbetet
Hantverk lär man sig enbart genom praktik och därför lär man sig bäst genom att arbeta tillsammans med en kunnig person. Systemet gammal mästare-lärling var precis sådan inlärning vid sidan av arbetet. I Japan kallas inlärning i arbetet ”stulen undervisning”. Idén är att lärlingen ser på hur mästaren arbetar och själv försöker förstå varför vart och ett arbetsmoment ska utföras. På detta sätt får man själv komma underfund med saker istället för att bli serverad färdiga kunskapspaket. Inom restaureringsbranschen i Japan tillämpas en praxis som innebär att man går den långa vägen för att lära sig alla yrken, inklusive restaureringsarkitektens yrke. På arbetsplatsen assisterar man först de äldre experterna med mycket obetydliga arbeten och småningom får man mer ansvar och svårare uppgifter. Detta undervisningssätt lär förutom egentlig know-how också ut inställning till arbetet. Det första man ska lära sig är ödmjukhet. Man måste vara ödmjuk inför sitt arbete och det material som man bearbetar för att kunna lära sig något nytt och slutligen ha en orsak att vara stolt över sin egen yrkeskunskap.
En ändlös upprepning av samma arbetsskeden och -tekniker krävs för att know-how ska utvecklas. Enbart upprepning ger hantverkaren övning och leder till att "onödiga" arbetsskeden och rörelser gallras bort. Jag har följt med många, erkänt mycket skickliga hantverkare och lagt märke till att de inte gör några onödiga rörelser, utan att alla arbetsskeden utförs målmedvetet och effektivt. Upprepning ger också hantverkaren fortlöpande mer kunskaper om den aktuella färdigheten. När kunskaperna ökar kan man få nya idéer som i sin tur kan vidareutveckla tekniken, arbetsmetoden eller arbetsskedet i fråga. Förutom spåret av arbetet utgör också snabbheten i arbetet ett mått på yrkeskunskapen.
Skråväsendet uppstod på medeltiden
På 1300–1400-talen blomstrade skråna i Mellaneuropa. På 1300-talet nådde skråväsendet Sverige från Tyskland. Skrået upprätthöll färdigheterna, bevakade medlemmarnas intressen och garanterade arbetskvaliteten. I Sverige-Finland började regleringen av hantverksutövandet och skråna på initiativ av kronan först på 1600-talet. År 1621 skapades den första skråordningen som bland annat innehöll anvisningar om bildandet av ett skrå och om utbildningen. Syftet var att utbildningen skulle utgöra en garanti för god yrkeskunskap och att medellöshet inte fick utgöra ett hinder för att få bli elev. Utbildningen gavs enligt lärlingssystemet. Hantverkarna indelades i mästare, gesäller och lärlingar. Lärlingsfasen inleddes i 14-årsåldern och varade i 3–4 år. Därefter följde en lika lång gesällperiod. De färdiga gesällerna arbetade först ett år hos sin egen mästare, varefter de gav sig ut på en gesällvandring för att få bredare erfarenhet. De som ville bli mästare måste bevisa sina färdigheter med ett mästarprov samt svära borgareden för att visa att de var tillräckligt välbärgade för att ta lärlingar och driva ett eget företag. I Finland bildades det första skrået inom byggnadsbranschen av murare i Åbo år 1637. Dessutom bildade gesällerna gesällgillen som verkade som mästarskråna. I och med näringsfriheten år 1868 indrogs skråväsendet i Finland. Arbetsgivarna och arbetstagarna organiserade sig separat i egna förbund.
Vid en restaurering måste man förstå byggnaden
I fråga om karaktären finns det väsentliga skillnader mellan nybygge och restaurering. När man tar itu med historiska byggnader är det speciellt viktigt att förstå vilka värden som anknyter till byggnaden och att veta hur dessa upprätthålls vid reparationerna. På den plats där restaureringen genomförs får det inte uppkomma situationer där byggnadsdelar som ska bevaras går sönder, förstörs eller försvinner, eftersom sådana förluster ofta är oersättliga. Restauratörerna ska visa förståelse och respekt för byggnaden. Materialen och teknikerna ska harmoniera med den befintliga byggnaden. Samtliga projektparter från byggherren och planerarna till hjälpkarlarna på arbetsplatsen bör förstå vad man håller på med och ha know-how om traditionellt byggande.
I Finland kan man idag specialisera sig på restaurering och avlägga gesäll- eller mästarexamen inom branschen. I vårt land finns det redan tiotals experter som har avlagt en sådan examen. De är tillräckligt många i alla fall för de mest betydande restaureringsobjekten. Problemet är ändå ofta att de som har specialiserat sig på restaurering verkar inom enmansföretag, vilket innebär att de inte kan erbjudas stora entreprenader. Likaså är ett högklassigt och ”rätt” restaureringsarbete mycket arbetsdrygt, vilket innebär att enhetskostnaderna, till exempel pris/kvadratmeter, är högre än i fråga om nybygge. Om arbetet å andra sidan utförs skickligt, dvs. enbart de nödvändiga reparationerna, förstärkningarna och förnyandena genomförs, kan totalkostnaderna vara till och med förmånliga, och dessutom bevaras byggnadens kulturhistoriska värde.
Texten grundar sig på en artikel i Den Finska Ekens publikation "Rakennettu kestämään- tutki ja opi"år 2003