Första sidan » Reparation » Artiklar » Isoleringen i gamla hus
Isoleringen i gamla hus
Maire Heikkinen, Museiverket
Timmerbyggnader isolerades med material från naturen. Före 1930-talet var mossa den viktigaste isoleringen. Mossa användes både som fyllning och i timmerfogarna samt för utvändig drevning. Både drevet och blånorna var fiberbaserade. Som brand- och tyngdskikt användes jord, sand eller torkad lera. Torv användes både som fyllning och i de nordliga områdena som väggmaterial i torvhyddor. Sågspån och spånisolering började användas i och med den industriella träförädlingen.
Timmerväggarna tätades med mossa och drevades
En ny timmerbyggnad formhöggs och sattes ihop till en stomme på plats. I samband med det slutliga uppförandet skulle huset tätas. Då placerades ett så tjockt lager torr mossa ut på stockryggen att den stock som fälldes ovanpå gav ifrån sig ett mjukt lätt ljud. Om ljudet var smällande måste man lägga till mossa. De urholkningar som hade huggits ut innanför knutfogen fylldes samtidigt med mossa. Till en kvadratmeter stockvägg gick det åt 2–3 kg drev.
När byggnaden hade torkat och satt sig var det dags att lägga sista handen vid drevningen. Det var ett så viktigt arbetsmoment att endast de mest erfarna fick göra det. För stocktimringen dög även yngre förmågor under de mer erfarnas handledning. Utvändigt drevades byggnaden med mossa. För detta behövdes ett drevjärn och en trähammare. Arbetet måste göras noggrant. Om man pressade in för mycket tätning någonstans började stocken nämligen bära på det stället samtidigt som det uppstod en springa någon annanstans. För den invändiga drevningen användes blånor.
Mossa, blånor och tjärdrev som tätning
Mossan samlades vanligen in föregående sommar. Den skars med skära eller slogs med lie från mjuka och höga tuvor. Den torkades över sommaren. Blånorna uppkom vid beredningen av lin, hampa och nässla för textilanvändning. Vid häcklingen avskiljdes de finaste fibrerna som kunde spinnas till garn, och från de grövsta fibrerna avskiljdes ännu de allra kortaste i form av blånor. Tjärdrev användes inte inomhus, utan endast i de fuktutsatta undre stocklagren och i ekonomibyggnaderna.
I en byggnads bottenbjälklag och vindsbjälklag bredde man ut mossa som isoleringsmaterial. För detta dög också halm eller vilket slags torrt gräs som helst. På dessa bredde man ut fin sand eller mylla som brand- och tyngdlager. I bottenbjälklagen kunde fyllningen även helt och hållet bestå av en torkad blandning av jord, sand eller lera.
Sågspån håller bra som isolering
I hus av brädkonstruktion är sågspån det vanligaste isoleringsmaterialet. Det är ofta fråga om en blandning med hälften sågspån och hälften kutterspån. Om en sådan blandning i tiderna har varit torr, packats ordentligt på plats och bevarats torr, har blandningen i allmänhet bevarats intakt i decennier. Det mycket omtalade fenomenet att spånisolering skulle sätta sig beror i huvudsak på byggnadsfel eller fukt. Om sågspånet har varit det minsta fuktigt eller om det har blandats med kutter och packats slarvigt, sätter det sig. Också den fukt som spånet absorberar efteråt leder till sättningar, eftersom spånet på sätt och vis börjar komposteras.
I sågspån finns naturliga bekämpningsmedel mot mögel och bakterier. Detta förklarar varför sågspånet klarade sig bättre än de moderna isoleringsmaterialen i en undersökning som publicerades i Ottawa i Kanada år 1990. I undersökningen jämfördes olika byggnadsmaterials förmåga att fungera som växtunderlag för bakterier och mögel. I undersökningen växte mögel och bakterier bäst på spånskiva och näst bäst på mineralull. Påväxten var betydligt sämre på plastmattor, tjärpapp, parkett och spännpapp. I sågspån och sand fanns däremot knappast någon påväxt alls.
Isoleringsmaterialen binder fukt på olika sätt
Träkonstruktioner fungerar bäst när de är torra, och så borde man försöka hålla dem. Luften kan ibland föra med sig fukt, och då fungerar en konstruktion där fukten kommer åt att fördela sig jämt i hela konstruktionen allra bäst. Om det i en byggnad sida vid sida finns isoleringsmaterial av olika densitet, t.ex. mjuk mineralull invid ett kompaktare isoleringsmaterial av träämne, kan det uppstå kondensfukt där materialen möts. Detta kan förhindras genom att man blandar in mjukare isoleringsmaterial så att det inte uppkommer någon skarp gränsyta.
Isoleringsmaterial av naturfiber – torv, lin, hampa, träfiber, sågspån och kutterspån – förmår binda fukt till sig själva på så sätt att luftutrymmet i materialet förblir torrt. När förhållandena förändras kan de på motsvarande sätt avge fukten. På så sätt fördelar sig fukten jämnt i hela konstruktionen; då uppstår inte heller punktvis så fuktiga ställen att det skulle föreligga risk för röta där isoleringen och virket möts.
Det lönar sig inte att byta ut gamla torra isoleringar
Om isoleringen torkar snabbt förhindras uppkomsten av röta, eftersom mikroberna (svampar och mögel) börjar växa först när materialet har haft en viss fukthalt under en viss tid. Ju snabbare isoleringen på till exempel en vind torkar, desto mindre är möjligheterna för att mikrober ska kunna växa. I detta avseende är torvisolering och mossa överlägsna alla andra material.
I mellanbottnarna i gamla träbyggnader kan man lugnt använda traditionell torv- eller sågspånsisolering eller – av de modernare isoleringsmaterialen – linull, cellull eller träfiberisolering. Om bottenbjälklaget sedan gammalt har en isolering av frisk torr mossa och sand eller sågspån och kutterspån ska denna inte avlägsnas. Om en konstruktion måste rivas upp, till exempel för att virkesdelar måste repareras, kan den torra gamla isoleringen läggas tillbaka och vid behov kompletteras med motsvarande isolering.
Torv är ett tryggt isoleringsmaterial
Egenskaperna hos torv har jämförts med egenskaperna hos andra isoleringsmaterial. I fråga om värmeisoleringsförmåga håller mjuk torvisolering samma klass som moderna mjuka isoleringsmaterial. Torvens surhetsgrad kunde förhindra de värsta byggnadsskadande svamparna, även om taket tidvis skulle ha läckt.
För att kunna växa behöver hussvampen, som är en vanlig skadegörare och samtidigt den farligaste av skadegörarna i bottenbjälklag, inte bara över 90 procents relativ fuktighet under flera månaders tid utan också basiska komponenter. Med ett pH på cirka 4 är kärrmossa och torv så sura att de sannolikt till och med hindrar hussvamp från att växa. Dessutom innehåller torv för litet kalcium, endast 0,02–0,08 procent, för hussvampen. Som jämförelse är kalciumhalten hos glasull cirka 5 och hos stenull cirka 12 procent. Också mineralull är lämpligt basiskt för hussvamp.
Torvens uppsugningsförmåga är stor, varför den i viss mån förmår till och med torka upp intilliggande virke som har blivit vått. Endast en liten del av torvens hålrum blir vått av fuktig luft; för att vätas ner helt och hållet måste torven stå i direkt kontakt med vatten.