Första sidan » Reparation » Artiklar » Inomhusfärg kan man göra själv
Inomhusfärg kan man göra själv
Maire Heikkinen, Museiverket
Trots att spektrumet av olika färgkvaliteter verkar brett idag, har det funnits gott om olika färger redan före de industriella produkterna. Samtidigt som användningen av nya målarfärger vunnit terräng har gamla recept slopats och slutligen glömts bort nästan helt och hållet. Innan de industriella målarfärgerna introducerades i butikerna blandade målaren själv sin färg på arbetsplatsen, enligt sina egna recept eller recept som han hade fått inom yrkeskåren. Anvisningarna antecknades inte och gavs heller inte muntligen till utomstående. Därför har många av recepten försvunnit. En orsak till att de gamla målarfärgerna har fallit bort är förändringarna i de sociala värderingar som anknyter till boendet. Användningen av flera målarfärger med tekniskt goda egenskaper har upphört till följd av att de ansetts vara mindre värda på grund av sina billiga och vardagliga råvaror. En gammal målarfärg har ersatts med någon dyr och mer uppskattad produkt.
Naturens egna råvaror i färgerna
Den enda ytbehandlingen för stockväggar var länge enbart bilning och tidvis tvätt med vatten som filtrerats med träaska, dvs. med asklut. Som ytbehandling för stockväggar blev lerputs så småningom vanligare både i gemene mans bostäder och på väggarna i borgarhemmen. Ståndsskillnaden syntes i målningarna och dekormotiven på lerputsen samt i rumsutrymmets hierarki. Medan en bonde rappade enbart sin bästa kammare, rappades både köks- och ekonomiutrymmena samtidigt i ett överklasshem. I de mest anspråkslösa förhållandena kunde lerputsen lämnas synlig som sådan eller övermålas med självgjord limfärg.
Nedan har vi samlat några glömda recept på inomhusfärg som fortfarande kan tillverkas. Vi har tagit med ytbehandlingsmedel som har tillverkats av relativt enkla och ofarliga råvaror. Oftast användes sådana naturmaterial som fanns i näromgivningen eller biprodukter från jordbruket och boskapsskötseln som råvaror i målfärgerna. Användningen av näringsämnen, till exempel mjölk, djurfetter och mjöl, som ytbehandlingsmedel krävde att hushållet hade medel som överskred den grundläggande utkomsten.
Limfärg är lätt att tillverka
De vanligaste inomhusfärgerna för trä, papp och pappersytor var olika limfärger i vilka lim, fyllnadsämne och eventuellt färgämne användes som råvaror. I målfärgerna användes många olika typer av lim. Fyllnadsämnet var vanligtvis kritmjöl, men också gullera eller andra fina lerkvaliteter användes. Genom att variera tillverkningsämnena fick man olika typer av målarfärg för olika ändamål.
5 l vatten
10 kg kritmjöl
250-350 g torrlim
(pigment vid behov)
Börja arbetet med att låta kritmjölet och limmet svälla i ett dygn före tillverkningen av färgen. Som lim kan man använda cellulosabaserat tapetklister eller snickarlim som säljs i skivor eller kulor. Tillsätt så mycket vatten i kritmjölet att hela mängden fuktas. De torra limingredienserna får i sin tur svälla i en liten mängd kallt vatten.
Efter svällningen häller man bort överflödigt vatten från krit- och limblandningarna. Limmet som nu har blivit flytande hälls i små portioner i kritan under kontinuerlig omrörning. Limfärgen kan också nyanseras med pigment eller växtfärger. Också pigmentämnena blötläggs på förhand i vatten, och i växtfärgning använder man istället för vatten färgspad som har extraherats ur växter.
Nyansen provas först i en liten mängd färg, för limfärgen blir betydligt ljusare när ytan har torkat. Innan större ytor behandlas är det bra att prova hur färgen fäster på en liten pappersremsa. Den torkade målarfärgen får inte fälla färg när man torkar av den, men å andra sida får pappret inte heller bli alltför skrynkligt. Tio liter färg räcker för att måla en yta på cirka 20 m².
Lavfärg tillverkas genom kokning
En annan enkel inomhusfärg är lavfärg. Limämnet i målarfärgen kokas av islandslav (Cetraria islandica). När islandslaven kokas bildas likenin. Målarfärgen är också känd under detta namn. Lavfärg användes direkt på trä, kalk eller papp. Lavfärg användes speciellt för att måla ljusa takytor och övre väggdelar. Innan ytorna målas på nytt ska den gamla färgen tvättas bort med vatten. Färgen löser sig i vatten också när den är torr.
4 liter islandslav
1,5 l vatten, den slutgiltiga mängden prövas fram
kritmjöl
vid behov färgpigment
Skölj laven ren från skräp och häll den i en kastrull. Tillsätt så mycket vatten att en del av laven blir ovanför ytan, för laven krymper vid kokning. Blandningen kokas cirka 15 minuter eller så länge att den börjar bli klisteraktig. Blandningen silas och i spadet tillsätts ½ kg vattenblött kritmjöl per liter vätska. När färgen kallnar blir den stel och är då lätt att använda till exempel för att måla tak. Uppvärmning gör färgen flytande igen.
Den lämpliga proportionen mellan limvatten och kritvälling får man pröva sig fram till. Färgen breds ut på en bit papper och får torka. Om pappret krullar ihop sig, innehåller färgen för mycket lim. Mera krita och vatten måste tillsättas i blandningen. Om krita fastnar på fingret efter att färgen har torkat, tillsätts lim. Om man vill ha nyanserad färg, tillsätts vattenblött färgpigment i blandningen. Lavplockning hör inte till allemansrättigheterna, utan för detta ändamål krävs markägarens tillstånd.
Ugnarna vitmålades varje år
Förutom kalkfärg användes ofta mjölkfärg för behandlingen av sten- och tegelugnar. Utsidan av ugnen målades varje år i samband med storstädningen. I gamla ugnar kan man se ett tjockt murbruksliknande ytskikt som bildats av flera färglager. För färgen behövs fettfri mjölk som blandas med så mycket kritmjöl att man får en mycket lös välling. Låt blandningen stå några timmar så att alla kritklimpar löser upp sig i vätskan. Målningen görs i lätta drag kors och tvärs så att ytan blir så jämn som möjligt på alla ställen. När ytan är våt ser den brokig ut, och slutresultatet syns först när färgen har torkat. Ibland behövs flera färglager för att få ett snyggt slutresultat.
År 1994 tog man i Jalasjärvi tillvara också ett annat recept på ugnsfärg som innehåller mer limämnen. Tack vare detta blir färgen mer skrubbtålig, men den fäster ändå inte på nytt tegel.
5 kg krita
0.5 kg rågmjöl
6 l surmjölk
125 g tapetklister
Färgväxter kan finnas också hemma på gården
Redan på den förhistoriska tiden kunde man också hos oss använda växtfärger. I en tvåtusen år gammal grav har man hittat bitar av kläder som har färgats med vejde. Under den historiska tiden fanns det på olika håll i landet professionella färgare som var specialiserade på textilfärgning. Hemvävda tyger fördes till experterna som färgade dem och ibland samtidigt tryckte mönster på dem med relieftrycksplattor. Fram till medlet av 1800-talet användes huvudsakligen växtfärger för färgning av textiler, tapeter och målfärger. De professionella färgarna skaffade färgväxterna från utlandet, men hemma fick man färgämnen från naturväxter. På 1800-talet omfattade importen av växtfärger bland annat rönnsumak (Rhus glabra), sandelträ (Pterocarpus santalinus), krapprot (Rubia tinctoria), gulträ (Morus tinctoria) och bresilja (Caesalpina bresilja).
Färgämnena var en viktig handelsvara som transporterades i stora mängder. Vid förlisningen år 1771 var handelsfartyget Vrouw Maria enligt tullhandlingarna lastat med bland annat 17 980 skålpund (7 640 kg) krapprot och 3 230 skålpund (1 373 kg) indigo.
Blått är en uppskattad och älskad färg
Den blå färgen har varit svår att utvinna ur växter, men ändå har den ända sedan den förhistoriska tiden varit finländarnas favoritfärg som har använts speciellt i festkläder. Den blå färgen tillverkades av rönnsumak (Isatis tinctoria) som fortfarande förekommer ställvis på vår kust. Också skogsbingeln (Mercurialis perennis) ger blå färg, men växten är sällsynt idag. Likaså ger några svampar blå färg, men hos oss kände man uppenbarligen inte till svampfärgning före 1980-talet. Johannesörten som används mycket av hemfärgarna ger kokspadet en kraftig röd färg som ändå är besvärlig att fästa i textiler. Däremot fäster färgen i limfärg som har tillverkats av spad, men färgens ljushärdighet är inte så bra. I Annala trädgård i Helsingfors har nyttoväxtföreningen en avdelning med en stor mängd kända färgväxter.
Rengöringsmedel kokades hemma
Före medlet av 1800-talet var största delen av de yttre och inre ytorna av byggnaderna obehandlade träytor som enbart behövde tvättas. Som rengöringsmedel användes lutvatten som tillverkades av björkaska eller hemlagad såpa som kokats på djurfett. Ett enkelt sätt att tillverka små mängder asklut är att hälla kokande vatten genom ett kaffefilter fyllt med björkaska. Om större mängder tillverkas går det snabbare att blötlägga en tygpåse med aska i kokande vatten i en gryta. Tack vare regelbunden rengöring blev golvytorna vackert ljusnötta, vilket man ännu idag kan se på många museer. Varje vecka rengjordes golven genom att sopa bort skräp och damm med en fuktig kvast.
Den årliga storstädningen gjordes i allmänhet under midsommaren. Då skurades golven rena med näversvabb, borstar och en typ av stor kvast med två skaft (lorv??) Förutom asklutvatten och såpa användes sand som skurmedel. Lorven var en typ av stor kvast med två skaft som drogs längs golven. Något av barnen fick sitta som tyngd på lorven, dvs. ”lorva sig” (lorvailla, fi: slå dank). Slutligen sköljdes golven med kallt vatten. Detta rengöringssätt kunde tillämpas enbart på mullbänkgolv, där det inte fanns någon fyllning under mellangolvet.
Också mjölk lämpar sig som målarfärg
Mjölkbehandling lämpar sig speciellt väl för mjuka träslag, till exempel gran och furu. Kaseinet i mjölken ökar träytans slitstyrka, men ändrar inte utseendet i någon högre grad. Fettfri mjölk eller surmjölk kan också strykas på ett golv som nyligen målats med traditionell oljefärg för att göra ytan slitstark. Mjölk användes också tidigare i förmögnare hus på ytor som målats med oljefärg eller också för polering av gammal blekt golvfärg. Enbart golv i torra utrymmen kan behandlas med mjölk. I fortsättningen kan ytan rengöras normalt med vatten och vid behov bättras på med mjölkbehandling. Om man vill måla en mjölkbehandlad yta måste kaseinet först avlägsnas, eftersom det gör att oljefärgen fäster sämre.
Ljusare eller mörkare trägolv
På finländska herrgårdar och slott behandlades golvytorna med kalktvål. Denna metod har också i stor omfattning tillämpats i Sverige, och speciellt i Danmark tillämpas den fortfarande. Det nya golvet gnids in med kalk som lösts upp i tvålvatten tills det bildas ett skum på ytan. Mjukt trä suger i sig mer stenmaterial och därför kan man bli tvungen att upprepa proceduren upp till 10 gånger. Under arbetet kan kalk tillsättas vid behov. Behandlingen behöver inte upprepas efter att golvet har tagits i bruk, utan golvet torkas vid behov av med en fuktig duk Ytan tål nedsmutsning överraskande väl, och till och med att gå på med skor. Tvålen som används är fet vit tvål som säljs i flingor i Danmark, och som kalk duger vanlig jordbrukskalk.
I gamla byggnader blir man ofta tvungen att förnya golvplankor. Den ljusa färgen i en ny planka avviker på ett otrevligt sätt från den i övrigt harmoniska inredningen. För att få en ny planka att bli mörkare har man använt det ovan nämnda receptet med den skillnaden att man istället för kalk använder lera som stenmaterial. Denna metod ger golvytan en naturligt gråaktig yta.
Marja Sahlberg har redigerat texten som grundar sig på en artikel i Den Finska Ekens publikation "Rakennettu kestämään - tutki ja opi" år 2003.