Första sidan » Reparation » Artiklar » Gammalt timmerhus renoverat med pietet, kärlek och kvinnoförnuft
Gammalt timmerhus renoverat med pietet, kärlek och kvinnoförnuft
Pirkko Anttila, professor emeritus och Ritva Jyränki, antikhandlare
Hur gick det när två systrar som börjar närma sig sin levnadsafton startade ett gemensamt projekt med målet inställt på att flytta tillbaka till barndomstrakterna och barndomshemmet i en liten stad? Till ett timmerhus från början av 1800-talet som måste räddas från rivning. Till ett hus som inte kan betraktas som något storslaget arkitektoniskt minnesmärke, men som både fysiskt och psykologiskt utgör ett gott historiskt exempel på hållbarhet, slitstyrka och värme under sin långa livscykel. Till ett hus som är fullt av minnen av gångna tiders boende och deras knog i livets vardag.
Vi kände huset och visste mycket om det från tidigare. Det var välskött, starkt och stabilt. En stor sak var att huset hade en historia, vilket gav också en moralisk och inte enbart en materiell plikt att bevara det. Det skulle ha känts omotiverat att satsa på något oviktigt ställe och ur tomma intet ta fram en nostalgisk historia för detta.
Vi lade ner stor möda på att ta reda på husets och de tidigare byggarnas och boendenas livshistorier. Vi visste mycket om våra egna föräldrar, men vilka var personerna i huset före dem? Det hade intresserat också förut, men nu förvandlades intresset till iver. Det lönade sig. Nu vet vi vem som byggde huset, varför huset byggdes just där det byggdes, hur man levde i huset och vem som gjorde affärer med billig rysk tobak för att ha något att leva av på gamla dagar. Utifrån informationen kunde vi också ge huset ett nytt namn: Everstintalo (Överstehuset).
Nytt och gammalt sida vid sida
Vi ville inte förvandla huset till ett museum. Huset skulle leva upp till modern boendestandard och vara trevligt och trivsamt utan att vi förlorade något av den tidigare sensibiliteten och svunna tiders stämning. En stor sak var att göra upp planerna så att gammalt och nytt inte stred med varandra. Vi hade sett alldeles tillräckligt med lösningar där endast den gamla husstommen hade bevarats och de blottlagda stockarna plattbelagts för att åstadkomma ytor i enlighet med de nya uppfattningarna. Vi tycker att sådant är brutalt och inte ens ekonomiskt förnuftigt, eftersom nytt kan åstadkommas mycket förmånligare av nytt material än om man försöker åstadkomma ett modernt hus med utgångspunkt i gamla stockar.
Vi är lyckliga över att vi fick en påhittig konstruktör med god samarbetsförmåga, tillsammans med vilken vi kom fram till finkänsliga lösningar. Resultatet är modernt och effektivt, men samtidigt hemtrevligt, och nytt och gammalt strider inte sinsemellan. Någon kan kanske till och med undra över vad som egentligen har förnyats, eftersom huset fortfarande ser så likadant ut. Vi försökte bevara allt gammalt material som vi bara kunde ta vara på. Om det inte kom till användning hos oss, levererades det via webben till sådana som behövde det.
Arbetet utfördes som timarbete
Allt i huset utföll inte alldeles såsom vi hade väntat oss. Vissa saker borde man ha kunnat övervaka ännu bättre. Arbetet utfördes helt och hållet som timarbete, eftersom vi inte vågade ingå något entreprenadavtal. Att genomföra ett projekt av den här typen som entreprenad skulle ha varit omöjligt. Och inte skulle heller någon byggare ha gått med på en entreprenad, eftersom vår anspråksnivå var högre än vad som förväntas vid en lätt renovering enligt standardnivå.
Det var fråga om krävande tekniker, kreativa problemlösningar och noga utvalda material. Tidtabellen var stram, och vi ville att allt skulle ske raskt. Samtidigt blev tiden för planering och eftertanke kort – kanske till och med för kort i fråga om vissa frågor.
Problemen uppstod just i anslutning till de tekniska lösningarna och övervakningen av arbetet. I själva verkat förfogade vi över ett till och med fyr- eller femdubbelt övervakningssystem. Arkitekten/planeraren hade det formella övervakningsansvaret, som förutom byggtekniken även omfattade övervakningen av anskaffningarna och faktureringen. Utan denna expertis skulle det till exempel ha varit svårt att godkänna fakturorna. Sakkunniga i museibranschen hjälpte till med svåra detaljer i anslutning till byggnadsstilen, såsom vid valet av tapeter. Byggnadstillsynen följde med att arbetet avancerade enligt lagar och bestämmelser.
Nyttigt med arbetsplatsdagbok
Hela tio olika slags fackmän kunde finnas på olika håll i huset samtidigt, och byggfirmans ledning styrde och koordinerade allt omlott. Arbetsledaren hade också i uppgift att stå i kontakt med oss byggherrar, som så gott det gick försökte besöka bygget och med egna ögon följa med hur allt förlöpte. Då bodde vi ännu varken i huset eller ens på samma ort, men vi försökte infinna oss så ofta som möjligt. Ibland tyckte vi att det kändes som om karlarna inte riktigt gillade att vi lekmän, och dessutom fruntimmer, irrade omkring bland brädor och stenhögar och störde dem i deras arbete.
Såväl arbetsledaren som vi själva förde arbetsplatsdagbok. Genom att förena och jämföra dessa förmådde vi hålla ordning på torpet. De punkter som borde ha gett anledning till att stanna upp och tänka närmare efter sticker en i ögonen nu efteråt. Strax efter det att vi flyttade in och därefter upptäckte vi många missförhållanden, som det inte längre gick att påverka.
Den gamla trädgården förstördes i onödan
Det största problemet var kanske frågan om VVS- och elinstallationerna. I ett gammalt hus måste man ofta ominstallera hela hustekniken, men är det absolut nödvändigt att göra det på samma sätt som i nybyggnader? Måste man använda enorma schaktmaskiner, riva de gamla konstruktionerna så hårdhänt och gräva plats för rör och ledningar mitt igenom hinder?
När en grävmaskin gräver en djupfarled för vattenledningarna så att rötterna till urgamla träd bara brakar av, skär det till i hjärtat på en vän av gamla trädgårdar. Inte kan man ju skilja ett gammalt hus från dess gård och trädgård. Finns det inga sätt att dra de ledningar som behövs utan att man totalförstör omgivningen? Är det nödvändigt att utnyttja en gammal trädgård som en parkeringsplats för byggarna, där flaken med rivningsmaterial och service- och förrådsskjul mosar mycket sådant som man borde värna om som en klenod? De här frågorna förstod vi att ställa först när det redan var för sent.
Nu inser vi att man redan från första början måste göra klart för alla och till och med skriftligen avtala om var man får gräva, deponera, parkera och lagra. Nu försöker vi restaurera trädgården med minst lika stora insatser som vi sparade med den hårda grävtekniken.
El- och apparatinstallationer kräver sinne för stil
All elektronik till huset, inklusive köks-, tv- och datatekniken samt tekniken för passerkontroll, fördes via värmecentralen under byggnaden, genom golvkonstruktionerna och runt omkring i huset för att sedan via en uppgång som hade blivit kvar invid bakugnen bäras vidare till de kommande arbetsrummen på vindsvåningen. Även om det innebar att starka och helt intakta golv- och väggkonstruktioner delvis måste rivas upp, visade sig arbetet inte vara gagnlöst. Genomföringen lyckades väl och gav utbyggnadsmöjligheter också med tanke på framtiden.
Däremot kan man inte nog förundra sig över bristen på sinne för stil när det gäller el- och apparatinstallationerna. Det första som slog en med häpnad var att man inte utan vidare tog hänsyn till var elinstallationerna drogs i den gamla byggnaden och till kraven på väggkontakternas utseende. Byggherren måste särskilt övervaka var varje kontakt placerades och själv leta reda på lämpliga artiklar. Uppenbarligen ingår inte kulturella eller stilistiska frågor i utbildningen i elbranschen.
Den utvändiga målningen föranledde bekymmer
Redan från första början insåg vi att den utvändiga målningen skulle orsaka problem. Under den 160 år långa livscykeln hade huset målats många, många gånger, och förmodligen innehöll skikten från i synnerhet 1900-talets andra hälft latex. Vi ville återgå till oljefärg. Tack vare den offentliga debatten visste vi hur kritiskt man ska förhålla sig till färdiga oljefärger.
Vi förde en verkligt grundlig diskussion om detta med målfabriken, som gav oss något slags hållbarhetsgaranti, om än inte skriftligen. Sålunda kom tilliten för färgens hållbarhet att grunda sig på gissningar. Ja, sånt är livet. Efter några år började de första tecknen på flagnande färg synas under taksprången.
Allt ursprungligt bevarades så långt som möjligt
En stor sak var att renovera den ursprungliga, år 1839 byggda, delen så att dess tidigare karaktär och natur skulle bestå. I vårt tycke gav husets ”nya” del, dvs. tillbyggnaden från år 1912, oss friare händer än den gamla att bl.a. modernisera köket och bygga trappor upp till arbetsrummen på övre våningen. Hart när allt ursprungligt material bevarades trots att vi var tvungna att riva upp golven och en del av väggarna. Också spännpappstaken är ursprungliga och har endast rätats ut litet i hörnen. Alla dörrar och fönster är ursprungliga. Vi lyckades rentav bevara de gamla fönsterglasen, som hade klarat sig genom till och med vinterkrigets bombningar och som vi värnade om som ögonstenar. Sådant glas tillverkas inte längre – sådant som lever med ljuset.
Restaureringsuppdraget var inte lätt för byggarna. På orten hittades varken gamla hantverkare eller nya renoveringsspecialister. För tapetserarna och målarna var objektet svårt. I förhållande till omständigheterna var slutresultatet tillfredsställande, även om den rekordkalla vintern 2003 visade vad kompetens går ut på. Mitt under en smällkall natt hördes ett kraftigt brak; först visste vi inte vad som låg bakom det. När vi förstod att titta upp i salstaket, märkte vi att spännpappen hade kluvits itu. Man hade spänt pappen för hårt. Förr i tidens fackmän kunde sin sak, men nu hade känslan för arbetet slunkit ur händerna.
Långt sökande efter papperstapeter
Att välja tapeter var också ett stort bestyr. Vi tog själva hand om den här svåra frågan och undersökte utbudet i hela landet utan och innan. Ytbeläggningarna på de flesta till buds stående tapeterna innehåller mer eller mindre plast, och vi förkastade fullständigt all plast i den gamla delen av huset. Vi var tvungna att välja svenska, handtryckta historiska tapeter, eftersom inga finländska tapeter som skulle ha passat det här husets stil fanns att få. Lyckligtvis börjar det nu också finnas inhemska alternativ.
Vi är lyckliga över att de ursprungliga rödfurugolven hittades under de nyare skikten. Att bevara det gamla, värdefulla, färdigt nötta och patinerade golvet kom dock att bli en svår uppgift. Byggarna verkade anse att alla golv helt enkelt ska slipas släta och sedan lackas. De såg ut att ha ett koncept för en ny slags standardprodukt i tankarna. Det var verkligt mödosamt att få dem som utförde arbetet att tänka i andra banor. Vi lyckades inte hindra slipningen. Att behandla golv med olja verkade också helt främmande för dem, men efter mycket övertalande gick det igenom.
Projekteringen och leveransen av köksinredningen visade sig höra till de svåraste momenten. I sig tycker vi att köket är trivsamt och fungerar bra, men på vissa punkter skulle det säkert ha funnits en bättre lösning, om inredaren hade satt sig ini saken ordentligt eller ens besökt huset med ett måttband. Vi hade inte ställt upp några gränser för budgeten, så saken kan förklaras endast med inredarens brist på intresse.
Kvalitetsdokument för renoveringar
Efter alla om och men funderar vi nu på om det vore möjligt att ta fram någon form av kvalitetsdokument för renoveringsobjekt. Kvalitet innebär ju att resultatet uppfyller på förhand uppställda och väl övervägda kriterier. Renoveringskvaliteten kunde bestämmas på basis av många faktorer, som naturligtvis beror på vad byggherren själv anser vara viktigast. Ett kvalitetskriterium kunde vara hur väl vissa centrala värden i livet uppfylls. För många kan det betyda hur tekniken fungerar eller hur elegant slutresultatet ter sig. Många vill också renovera romantiskt, så att resultatet återspeglar en nostalgisk längtan till det förgångna.
Målet var mångsidig hållbarhet
Vi såg inte dessa i sig intressanta värden som våra egna utgångspunkter utan vi ville genuint gå in på djupet med ett gammalt hus hållbarhet. Vi var särskilt intresserade av hurdan ett sådant här projekts tekniska, ekologiska, psykiska, sociala och kulturella hållbarhet kunde var i förhållande till de ekonomiska satsningarna.
Psykisk hållbarhet, som i egenskap av begrepp torde vara mer främmande än de övriga, innebär i detta sammanhang bland annat att huset blir varaktigt attraktivt – att det erbjuder en harmonisk, för sinnet välgörande och upplevelserik boendemiljö, som man gärna återvänder till om och om igen. Mest vikt fäste vi vid husets psykiska och kulturella hållbarhet. Att dessa uppfylldes är vi helt säkra på.
Däremot är vi litet osäkra på hur tekniken lyckades och på hur hållbar den ekologiska dimensionen är. Under de några år som har förlöpt har vi har ju gång på gång varit tvungna att fundera över hur den gamla gården kommer att återhämta sig inte bara från trycket av de nya jordmassorna i anslutning till den radhuszon som har skjutit upp runt omkring utan också från de mark- och avrinningsförändringar som har skett på den egna gården. Dessutom tänker vi ständigt på vad som kommer att hända med det gamla husets vindskonstruktioner nu när vi har gjort en öppen passage från köket till arbetsrummen på den övre våningen och ändrat husets interna luftväxlingssystem.
Vi har aktat oss för att placera våtrum i den gamla delen, och därför finns bastun och varmvattenberedarna i en ny gårdsbyggnad. Tack vare värmekabeln är det vatten som leds till det gamla huset skållhett också under kölddagar. På så sätt föreligger inte heller någon risk för att vattenledningarna skulle frysa. Även om huset nu värms upp med jordgas har vi för säkerhets skull bevarat de gamla kakelugnarna i eldningsbart skick. Den ekonomiska hållbarheten ser ut att realiseras, eftersom driftskostnaderna är små. Husets livslängd har nu förlängts så att vi mycket väl kan förvänta oss att det fyller våra behov åtminstone under vår återstående livslängd. Det kan hända att också den sociala dimensionen kommer att vara viktig.
Vårt hus är ett bra hus att bo i. Det är trivsamt och kärt. Vi umgås med det dagligen – vi för en dialog med det förgångna och det framtida – samtidigt som vi lever i nuet.
Artikeln baserar sig på en artikel i publikationen Oma koti i anslutning till Dagarna för Europas byggnadsarv 2004.
Litteratur:
Anttila Pirkko och Jyränki Ritva: Talo matkalla eilisestä huomiseen, Hamina 2000, Akatiimi Oy